Magkänsla - Ulcerös Colit -

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska berätta om mina första sjukhusvistelser i två inlägg eller försöka få in allt i ett. Det som splttrar mig mest är kombinationen av de jobbiga minnena och känslan av de första vistelserna som något ganska positivt. Det första, eller kanske de första åren, tyckte jag att det var ganska skönt när jag äntligen fick läggas in. Det innebar att jag snart skulle må bättre. Det fanns ingen som tjatade på mig om att jag måste äta - jag fick ju faktiskt inte ens äta. Det fanns en gullig lärare på sjukhuset som jag i stort sett fick ha för mig själv och på eftermiddagarna kunde jag sitta på lekterapin och måla eller bygga med lera. Min klass från 'verkligheten' skickade fina hälsningar och jag hade en egen tv och fick titta på vad jag ville. Sjuksköterskorna var alldeles underbara och ibland fick jag presenter eftersom jag var 'stammis'. Jag kunde helt enkelt göra vad jag ville och det var okej. Det var okej att inte orka göra något skolarbete en dag och det var okej att stanna i sängen om jag inte pallade något annat.

Men samtidigt är naturligtvis de där sjukhusvistelserna förknippade med så mycket annat. Näringsdroppet till exempel. Det var så tjockt och kallt och jag skulle få i mig så mycket av det. 20 timmar om dagen hade jag det och oftast hade jag mina fyra fria timmar mitt på dagen, vilket var toppen, men jag minns ett par gånger då något ljushuvud såg till att pausen blev sent på kvällen då det gjorde varken från eller till. Mina kärl klarade inte av att ta emot all denna vita vätska som fanns i påsarna, armarna och händerna svullnade upp där jag hade kanylen och där droppet gick in blev jag alldeles nerkyld. Jag HATADE det där droppet. Jag hatade även att bajsa i en potta och att ringa på syster så att hon kunde hämta pottan och lämna in för analys. Jag hatade de gröna väggarna och jag hatade att missa lägret i skolan som mina bästisar åkte på.