Magkänsla - Ulcerös Colit

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska berätta om mina första sjukhusvistelser i två inlägg eller försöka få in allt i ett. Det som splttrar mig mest är kombinationen av de jobbiga minnena och känslan av de första vistelserna som något ganska positivt. Det första, eller kanske de första åren, tyckte jag att det var ganska skönt när jag äntligen fick läggas in. Det innebar att jag snart skulle må bättre. Det fanns ingen som tjatade på mig om att jag måste äta - jag fick ju faktiskt inte ens äta. Det fanns en gullig lärare på sjukhuset som jag i stort sett fick ha för mig själv och på eftermiddagarna kunde jag sitta på lekterapin och måla eller bygga med lera. Min klass från 'verkligheten' skickade fina hälsningar och jag hade en egen tv och fick titta på vad jag ville. Sjuksköterskorna var alldeles underbara och ibland fick jag presenter eftersom jag var 'stammis'. Jag kunde helt enkelt göra vad jag ville och det var okej. Det var okej att inte orka göra något skolarbete en dag och det var okej att stanna i sängen om jag inte pallade något annat.

Men samtidigt är naturligtvis de där sjukhusvistelserna förknippade med så mycket annat. Näringsdroppet till exempel. Det var så tjockt och kallt och jag skulle få i mig så mycket av det. 20 timmar om dagen hade jag det och oftast hade jag mina fyra fria timmar mitt på dagen, vilket var toppen, men jag minns ett par gånger då något ljushuvud såg till att pausen blev sent på kvällen då det gjorde varken från eller till. Mina kärl klarade inte av att ta emot all denna vita vätska som fanns i påsarna, armarna och händerna svullnade upp där jag hade kanylen och där droppet gick in blev jag alldeles nerkyld. Jag HATADE det där droppet. Jag hatade även att bajsa i en potta och att ringa på syster så att hon kunde hämta pottan och lämna in för analys. Jag hatade de gröna väggarna och jag hatade att missa lägret i skolan som mina bästisar åkte på.

Forskningen går framåt, det finns hopp:

Inslag i rapport

Jag minns inte så mycket från min första sjukhusvistelse. Jag kommer ihåg min första koloskopi och en sköterska som säger, "hon har ont, vi ger henne lite mer". Jag kommer ihåg att jag fick två påsar blod och en konstig scen där jag plötsligt, efter min undersökning, ser min bästa kompis mamma. Jag kommer ihåg det som att jag rullades ut ur undersökningsrummet in i ett annat rum och att hon liksom bara sprang in i oss, medan hon var på genomgående - genom rummet som jag placerades i. Så kan det naturligtvis inte ha varit, det vore ju jättekonstigt. Men min bästis var på sjukhuset samma dag som jag lades in, det är möjligt att hon till och med var där för en koloskopi. Jag har en bild av kompisens mamma en bit bort och min mamma som har ett samtal med henne, lite småskrikande för att de befinner sig i olika rum. Den andra mamman säger: Jaså, är ni också här. Mamma: Ja (här håller de nog igång någon konversation som har fallit ur mitt minne) och sen: De säger ju ingenting (och syftar på oss döttrar, som håller tyst med hur dåligt vi mår. Dumma oss.) Oh, vad fragmentariskt berättat det blir, men ni kan ju fatta hur det ser ut i mitt huvud då. Mycket fragmentariskt minsann!

Mamma sov med mig på sjukhuset. Jag fick massor med kortison och det var väldigt grönt. Allt är grönt på Mälarsjukhusets barnavdelning, eller var i alla fall. Väggar, gardiner, möbler. Grönt, grönt, grönt. En slags svår grön. Så man mår lite illa.

Det är så himla bra med vår moderna informationsålder för om man börjar fundera på existentiella frågor, vilket ju är helt möjligt ibland. Speciellt på hösten av någon anledning. Om man gör det, funderar alltså, då är det bara att gå in på Wikipedia, så får man svar. Det finns till exempel en artikel som heter just "Meningen med livet". Om man söker en mer utförlig artikel är den engelska versionen ännu mer välarbetad.

 

För en del är meningen med livet att bygga en egen flygmaskin. För andra att flytta till landet och se sin son växa upp, börja skolan och dansa balett. För många är det att hitta lyckan, att känna sig nöjd i det lilla. Sluta söka det stora hemliga, karriär eller kändisskap och känna sig som ett med prästkragen eller humlan som befruktar prästkragen.

 

Ibland är det så jobbigt att inte känna till meningen. Det bottnar i en rädsla för insikten att det inte finns någon mening, att allt bara är en slump och anledningen att vi finns här just nu bara är resultatet av en naturens nyck. Det känns ju som ett sånt enormt projekt som bara resulterar i ingenting i så fall. Fullkomligt onödigt. Och det är ju synd att tänka att livet är onödigt, för det innehåller ju så mycket.

 

Det jag har svårast med är nog att, trots att den gemensamma nämnaren för de flesta teorier kring meningen med livet är lycka, kärlek och gemenskap så finns det så mycket hat. Om det är något som är ännu mer onödigt än ovanstående teori om ingentinget, så är det väl hat. Vad skulle det leda till? Suck... meningen med livet är tröttsamt ibland alltså.

I expect to be in this world just this time; any good thing that I can do, or any kindness that I can show to any of my fellow-creatures, let me do it now; I don't want to defer or neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Citatet är hämtat från sidan "Meanings of life".

På vintern kunde jag inte äta ordentligt längre. Maten växte i munnen på mig och varje tugga gjorde att jag mådde mer och mer illa. Frustrationen hos mina föräldrar växte i takt med att min aptit krymte. De försökte med min favoriträtt, med lockelser, med tvång och tillslut med anklagelser. "Du har ju anorexi." "Nej det har jag inte, jag spyr aldrig upp det jag äter." "Det måste man inte. Du äter ju inte." "Jag kan inte!"

Jag minns att vi skulle åka skridskor med fritidsgården en dag. Jag följde med, hade mina skridskor med mig, men orkade aldrig snöra dem. Jag vet att jag gick in med min fritidsledare för att gå på toa, några andra skulle äta men jag avstod. Sen följde jag med ut igen. Satte mig bredvid den spolade plätten och tittade på när de andra åkte. Det var kallt, men jag satt still. Så länge jag inte rörde mig höll magen sig lugn. När jag kom hem sa min mamma att hon tyckte om att se lite rosor på mina kinder. Jag tyckte det var skönt att hon trodde att jag hade haft en aktiv dag och valde att inte tala om att jag inte hade åkt någonting. Jag ville inte förstöra bilden för henne.

En morgon när jag kom till fritidsgården, det var på sportlovet, kände jag mig nöjd. Jag hade ätit en hel tallrik yoghurt till frukost. Ganska snart kände jag hur jag började må illa, jag skulle bli tvungen att spy. Toaletterna var upptagna. Jag svalde. Vågade inte tala om för någon att jag skulle behöva spy. Svalde igen. Tänkte att snart måste ju någon vara klar på toa! Jag svalde och svalde tills... Yoghurtspya över hela golvet. Jag ville försvinna. Det gjorde jag. Hem. Jag kom inte tillbaka till fritidsgården det lovet.

Några dagar senare lades jag in på Mälarsjukhusets barnavdelning. Jag var 12 år och vägde 26 kilo.

Idag på en föreläsning fick jag höra att de flesta läkare är personer som var duktiga på högstadiet. De fortsätter vara duktiga på gymnasiet, fokuserade på att inhämta information och skriva rätt på proven. Sen pluggar de till läkare på universitetet och sen ska de vårda folk.

Jag tror på det där.

Föreläsaren gick vidare med att berätta att det här är ett problem, framförallt på akutavdelningarna. Läkarna är inte tillräckligt kreativa, de är för faktaorienterade. Så när det kommer in någon med ett akut problem kan de inte improvisera utan vill ha all information framför sig innan de gör något. (Jag menar såklart inte att läkarna bara ska köra på utan att veta vad de gör, då kan det ju knasigt, det fattar jag väl...)

Men nog kan jag hålla med om att lite mer kreativitet i läkarkåren inte skulle skada. Och lite högre social kompetens också.

Jag kanske borde ha blivit läkare ändå ;P

Ibland försöker jag erinra mig första gången jag kände mig sjuk, men det går naturligtvis inte. Allt har blandats ihop och suddats ut och det som nu återstår är fragment av minnen, diabilder av vad som hände, hur det kändes och vad som sades. Jag minns en höst, 1995, av mycket magont. Jag kommer ihåg en rutin som snabbt blev självklar: Så fort jag kom hem från skolan var jag tvungen att gå upp på mitt rum och lägga mig på mage på sängen, innan jag orkade gå vidare med resten av dagen. Jag låg där, helt stilla, och kände hur de olika stadierna av magknip avlöste varandra tills jag slutligen kände att det började lätta och jag kunde slappna av. Ibland tog det vid igen så fort jag rörde mig, ibland kunde jag sen gå ner till mamma om hon var hemma. Jag lärde mig strukturen i min pastellfärgade blomtapet utantill den hösten. Detta var inget jag gjorde med sorg eller ilska i bröstet, det var mer så det var. Visst var jag rädd, men jag intalade mig alltid att jag skulle må bra nästa dag.

Jag minns toabesöken som blev längre och längre och jag kommer ihåg hur jag försökte berätta för mamma att det var blod i mitt bajs. Jag vågade inte säga blod, så jag sa "något rött". Hon frågade om jag hade ätit rödbetor, det hade jag förvisso - två dagar innan. Det var förmodligen rödbetor. Varje dag, rödbetor. Jag vågade inte försöka en gång till, vet inte varför, men jag minns att jag tänkte - varje gång jag satt där på toan och det gjorde så ont - att NU! Nu kommer det onda ut, och så mår jag bra sen. Jag måste bara få ut det onda.

Jag fick aldrig ut det onda. Det här är början på min historia.

En kompis fick syn på mitt frikort till sjukvården förut. Hon började skratta och sa "har du ett sånt! Det är ju bara panchisar som har". Japp. Jag är officiellt en panchis.

Hej, jag heter Hanna och jag är panchis. Jag har rätt till fri sjukvård. Så mycket tid spenderar jag på sjukhuset.

Tack och godnatt.

Hm... har inte mått så toppen de senaste dagarna. Jag har ont i huvudet, jag är yr och jag har svårt att somna. Förut på spårvagnen fick jag ett sånt mysigt magknip. Naturligtvis var det helt fullt och jag hade ingen sittplats. Hur gör man då? Säger, ursäkta, skulle jag kunna få sitta där - jag fick så ont i magen. Eh. Skulle inte tro det. Jag står kvar och försöker försätta mig själv i trance istället. Inte tänka på var man är, hur det känns eller hur lång tid det är kvar till att man är framme.