I högstadiet fick ordet speciell en lite annan klang, det började luta mer mot konstig, annorlunda... jävligt spinkig. "Är det hon som har anorexi" hörde jag i korridoren. När jag gick i högstadiet var det inne med jazzbyxor. Att jeansen i storlek 24 inte satt tight, det fick jag leva med, de fanns inte i mindre storlek, men ett par jazzbyxor som inte satt tight – det kom inte på fråga. Jag och mamma var i Norrköping tror jag, och letade i timmar efter ett par som inte sladdrade över låren. Till slut hittade jag ett par svarta, glansiga i storlek 140. Jag använde dem en dag, insåg att de var alldeles för korta och satte aldrig på mig dem mer. Förutom möjligtvis på en och annan idrottslektion. Kanske hade jag på mig dem den gången vi skulle göra idioten och jag märkte att mina ben inte kunde springa. Överkroppen gav sig av men benen stod som fastklistrade vilket resulterade i ett magplask rätt ner i golvet. Jag hade precis legat inne och hade väl inte en enda muskel i benen kan jag tänka. Det hände fler gånger, en gång på skolgården – att man aldrig lär sig.
Sicka problem. Och så mycket tankekraft man har lagt ner på att bearbeta den här tiden. Undrar om mina klasskompisar ens kommer ihåg något av det. Förmodligen inte, skulle tro att de var för upptagna med sitt eget identitetssökande.
4