Min historia del 6
I högstadiet fick ordet speciell en lite annan klang, det började luta mer mot konstig, annorlunda... jävligt spinkig. "Är det hon som har anorexi" hörde jag i korridoren. När jag gick i högstadiet var det inne med jazzbyxor. Att jeansen i storlek 24 inte satt tight, det fick jag leva med, de fanns inte i mindre storlek, men ett par jazzbyxor som inte satt tight – det kom inte på fråga. Jag och mamma var i Norrköping tror jag, och letade i timmar efter ett par som inte sladdrade över låren. Till slut hittade jag ett par svarta, glansiga i storlek 140. Jag använde dem en dag, insåg att de var alldeles för korta och satte aldrig på mig dem mer. Förutom möjligtvis på en och annan idrottslektion. Kanske hade jag på mig dem den gången vi skulle göra idioten och jag märkte att mina ben inte kunde springa. Överkroppen gav sig av men benen stod som fastklistrade vilket resulterade i ett magplask rätt ner i golvet. Jag hade precis legat inne och hade väl inte en enda muskel i benen kan jag tänka. Det hände fler gånger, en gång på skolgården – att man aldrig lär sig.
Sicka problem. Och så mycket tankekraft man har lagt ner på att bearbeta den här tiden. Undrar om mina klasskompisar ens kommer ihåg något av det. Förmodligen inte, skulle tro att de var för upptagna med sitt eget identitetssökande.
wow, aldrig läst något som någon annan skrivit som sammafattat min högstadietid så bra :)
exakt så var det. Vi som knappt kunde äta och sprang på dass så fort vi försökte. Solklar annorexi/bullemifall - tyckte de viskande tjejerna i korridoren.
ska fortsätta läsa din blogg :)
Hej Hellgis!
Vad härligt att det finns fler som har upplevt precis samma sak! Man tror ju verkligen att man är ensam i hela världen när man är just där och det är på något sätt skönt, även om det nu är många år senare, att veta att fler hade det likadant.
Allt gott!
Hanna
Känns verkligen skönt att läsa att man inte är ensam, känner igen mig på flera sätt i den här bloggen och jag hoppas du fortsätter skriva! :)
Jag är 17 år och fick diagnosen ulcerös colit i höstas, och måste säga att det svåraste är att möta omgivningen :/ Jag var redan smal innan och har alltid varit smått underviktig, och nu är det ju inte direkt lättare att gå upp i vikt. Hade det inte varit för samhället hade jag nog inte brytt mig om några kilo, jag lever ju liksom, men kommentarer som man får och har levt med hela sitt liv från folk som inte förstår sårar verkligen, även om man inte vill bry sig.. Antar att det blir bättre snart, men slutsats är iaf att det var skönt att hitta en sån här blogg just nu när jag är inne i en liten depperiod :)
Hej Sara!
Känner igen det där med depperiod... Det är fan inte kul att känna sig ensam i världen ibland alltså. Men det är ju kommentarer som dina som gör det värt med en sån här blogg, för det kvittar hur mycket man skriver om ingen läser det. Så tack för att du delar med dig, ta hand om dig!
Många kramar,
Hanna
