Magkänsla - Ulcerös Colit

Ah Strössel... jag har också sprungit till andra våningsplan för att gå på toaletten. Länge inbillade jag mig också att mina kompisar skulle hålla räkning på hur ofta jag gick på toaletten och utifrån det... hm... vad vet jag egentligen inte... anta att jag var (ve och fasa!) lös i magen!! Det är verkligen pinsamt att vara lös i magen. Varför vet jag inte riktigt. Precis som att det var något man styrde över själv, som att det var ett tydligt bevis på att man, vad vet jag... inte hade skött sin ekonomi ordentligt. (Lite som att skorna knarrar när man inte har betalat för dem ni vet).

Ett tag, när jag fortfarande gick i högstadiet, försökte jag undvika att gå på toa så långt det gick (för att undvika kompisarnas misstankar om lös mage). En gång missbedömde jag situationen, fatalt. Vi hade syslöjd och jag skulle hämta något i ett skåp, längst ner. När jag satte mig på huk kände jag hur jag... sket ner mig, på ren svenska. Jag rusade ut ur klassrummet i ilfart och jag har en vag minnesbild av min syslöjdlärares förvirrade blick som liksom förföljer mig, men jag tror att det är en efterkonstruktion. Av någon välsignad anledning märker jag att det inte syns någonting utanpå (mina väldigt läckra stretchbyxor i rutigt turkos och orange kan ha hjälpt till lite här). Så jag... ahum... torkar så gott det går, går tillbaka till syslöjden och säger till läraren att jag mår dåligt och måste gå hem och så gick jag. Samtidigt som jag sa att jag måste gå var det enda jag kunde tänka: "hon vet". Jag tror inte att hon visste. Förmodligen trodde hon att jag var iväg och spydde och det fick hon gärna tro för mig. Sanningen var ju så att säga lite värre...