Svar till Cilla
Hej!
Hittade din blogg här i letande efter UC, min sambo har nyligen fått denna diagnos och jag försöker få lite insikt i hur detta kan vara att ha denna sjukdom!
Kommer kika in lite då och då. Skönt med en lite humoristisk sida i allt detta elände! Kämpa på!
/Cilla
Hej Cilla,
Det var ett tag sen du lämnade din kommentar. Till mitt försvar får jag väl säga att jag bor mellan två lägenheter och har lite begränsad tillgång till internet, därav de långa intervallen mellan inläggen. Hoppas ni stannar kvar ändå.
Anyway, tanken var ju att jag skulle svara dig, inte sitta här och komma med dumma bortförklaringar.
Ädla du som självmant letar efter insikt! Det är inte alla som gör det skulle jag tro, men så fantastiskt bra att du gör det. Som sagt är det inte megasköj (som vi säger i Götet... eh not) att förklara sin sjukdom och hur man känner hela tiden. Och det paradoxala i sammanhanget är ju att det ändå är väldigt viktigt att de som står nära har någon form av förståelse. Med paradoxalt menar jag att det är lite svårt att få förståelse om den som är sjuk inte orkar förklara - därför är det så fantastiskt att det finns de som ger sig ut i djungeln och letar på egen hand!
OBS! Varning för amatörmisstag: låtsas i jisse namn aldrig inför din sambo att du är någon expert på ämnet och du i ditt sökande har hittat någon slags lösning eller förklaring för då fallerar alltihop i alla fall. Det är ingen annan än JAG som är expert på MIN sjukdom. Punkt. (Inskränkt? Tss... Någonstans ska man väl brottas med psykologiska tillkortakommanden? Ingen är ju perfekt och även solen har sina fläckar och det där. Jag är i alla fall ödmjuk och det är ju bra.)
Kram Hanna
Hittade din blogg här i letande efter UC, min sambo har nyligen fått denna diagnos och jag försöker få lite insikt i hur detta kan vara att ha denna sjukdom!
Kommer kika in lite då och då. Skönt med en lite humoristisk sida i allt detta elände! Kämpa på!
/Cilla
Hej Cilla,
Det var ett tag sen du lämnade din kommentar. Till mitt försvar får jag väl säga att jag bor mellan två lägenheter och har lite begränsad tillgång till internet, därav de långa intervallen mellan inläggen. Hoppas ni stannar kvar ändå.
Anyway, tanken var ju att jag skulle svara dig, inte sitta här och komma med dumma bortförklaringar.
Ädla du som självmant letar efter insikt! Det är inte alla som gör det skulle jag tro, men så fantastiskt bra att du gör det. Som sagt är det inte megasköj (som vi säger i Götet... eh not) att förklara sin sjukdom och hur man känner hela tiden. Och det paradoxala i sammanhanget är ju att det ändå är väldigt viktigt att de som står nära har någon form av förståelse. Med paradoxalt menar jag att det är lite svårt att få förståelse om den som är sjuk inte orkar förklara - därför är det så fantastiskt att det finns de som ger sig ut i djungeln och letar på egen hand!
OBS! Varning för amatörmisstag: låtsas i jisse namn aldrig inför din sambo att du är någon expert på ämnet och du i ditt sökande har hittat någon slags lösning eller förklaring för då fallerar alltihop i alla fall. Det är ingen annan än JAG som är expert på MIN sjukdom. Punkt. (Inskränkt? Tss... Någonstans ska man väl brottas med psykologiska tillkortakommanden? Ingen är ju perfekt och även solen har sina fläckar och det där. Jag är i alla fall ödmjuk och det är ju bra.)
Kram Hanna
Föräldrarelationer
Eftersom jag snöade in lite på relationer i ett tidigare inlägg kan jag lika gärna fortsätta på det temat. För det är ju inte bara i ett parförhållande som sjukdom kan ställa till problem, trust me, I know.
Det är ganska enkelt att skylla på sina föräldrar när det är något som man har lite svårt med i vuxen ålder. "Det är för att jag fick så lite uppmärksamhet", eller "pappa läste aldrig sagor för mig", eller kanske "jag fick massor med socker som barn, det är därför jag är tjock nu". Och så vidare.
Oh boy, jag har lagt mycket skuld på mina föräldrar. Mest på mamma. Helt omedvetet naturligtvis, det är ju inte som att jag har gått runt och tänkt "dumma mamma som gjorde mig sjuk, jag ska aldrig mer prata med henne". Det yttrade sig mer i extrem irritation så fort jag och mamma var i samma rum. Jag förstår att det är ett ganska vida spritt dotterfenomen, men jag tror att mina tonårs-separations-syndrom kombinerades med "jag är sjuk och mobbad och värdelös och du fattar ingenting jävla kärring-problem" som i sin tur ledde till att jag blev helt onåbar. Stackars mamma (och pappa).
Det har också hänt att jag har suttit och tänkt, "borde de inte ha upptäckt nåt lite tidigare", eller "varför lyssnade de inte". Men alltså. Mina små försök till att säga något var väldigt otydliga, jag vågade helt enkelt inte yttra hur dåligt jag mådde. Och med tanke på att jag själv gick och tänkte att "imorgon har det nog vänt, då mår jag nog bättre" kan jag verkligen förstå att mamma och pappa också gjorde det. Det har verkligen tagit ganska mycket tid och en hel del självrannsakan för att inse att mina föräldrar alltid har gjort sitt bästa. Det är ju helt självklart egentligen, men ibland är även jag lite trögfattad. Nu inser jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, det är stundtals väldigt jobbigt för dem som står mig nära också. Min andra tunntarmsröntgen tror jag till och med var snäppet jobbigare för mamma än för mig.
Jag kommer väldigt bra överens med mina päron nu för tiden.
Det är ganska enkelt att skylla på sina föräldrar när det är något som man har lite svårt med i vuxen ålder. "Det är för att jag fick så lite uppmärksamhet", eller "pappa läste aldrig sagor för mig", eller kanske "jag fick massor med socker som barn, det är därför jag är tjock nu". Och så vidare.
Oh boy, jag har lagt mycket skuld på mina föräldrar. Mest på mamma. Helt omedvetet naturligtvis, det är ju inte som att jag har gått runt och tänkt "dumma mamma som gjorde mig sjuk, jag ska aldrig mer prata med henne". Det yttrade sig mer i extrem irritation så fort jag och mamma var i samma rum. Jag förstår att det är ett ganska vida spritt dotterfenomen, men jag tror att mina tonårs-separations-syndrom kombinerades med "jag är sjuk och mobbad och värdelös och du fattar ingenting jävla kärring-problem" som i sin tur ledde till att jag blev helt onåbar. Stackars mamma (och pappa).
Det har också hänt att jag har suttit och tänkt, "borde de inte ha upptäckt nåt lite tidigare", eller "varför lyssnade de inte". Men alltså. Mina små försök till att säga något var väldigt otydliga, jag vågade helt enkelt inte yttra hur dåligt jag mådde. Och med tanke på att jag själv gick och tänkte att "imorgon har det nog vänt, då mår jag nog bättre" kan jag verkligen förstå att mamma och pappa också gjorde det. Det har verkligen tagit ganska mycket tid och en hel del självrannsakan för att inse att mina föräldrar alltid har gjort sitt bästa. Det är ju helt självklart egentligen, men ibland är även jag lite trögfattad. Nu inser jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, det är stundtals väldigt jobbigt för dem som står mig nära också. Min andra tunntarmsröntgen tror jag till och med var snäppet jobbigare för mamma än för mig.
Jag kommer väldigt bra överens med mina päron nu för tiden.
Tack till mina medresenärer!
När jag började skriva här visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Jag tänkte att det nog skulle komma att visa sig med tiden och att det förmodligen skulle ta i alla fall ett år innan folk började hitta hit. Redan efter en månad fick jag några väldigt rörande kommentarer och det kändes som att jag gjorde något bra.
Igår aktiverade jag funktionen som gör att jag får mail om jag får nya kommentarer och idag när jag kollade mailen hade jag fått tre stycken (plus att jag hade missat en eftersom jag tidigare inte har haft funktionen aktiverad - klantskalle? Vem? Jag?). Varje gång någon skriver och delar med sig känner jag mig rörd och lite varmare i hjärtat. Jag känner fortfarande att jag testar mig fram och att det är ett projekt under uppbyggnad, men kommentarerna ökar min iver och lust att fortsätta och jag är glad att jag startade bloggen.
Tack snälla ni som läser och som delar med er. Ibland behöver man få veta att man inte är ensam i världen.
Kram Hanna
Igår aktiverade jag funktionen som gör att jag får mail om jag får nya kommentarer och idag när jag kollade mailen hade jag fått tre stycken (plus att jag hade missat en eftersom jag tidigare inte har haft funktionen aktiverad - klantskalle? Vem? Jag?). Varje gång någon skriver och delar med sig känner jag mig rörd och lite varmare i hjärtat. Jag känner fortfarande att jag testar mig fram och att det är ett projekt under uppbyggnad, men kommentarerna ökar min iver och lust att fortsätta och jag är glad att jag startade bloggen.
Tack snälla ni som läser och som delar med er. Ibland behöver man få veta att man inte är ensam i världen.
Kram Hanna
Är det säkert, det?
Häromveckan träffade jag päronen. Mamma frågade vid ett tillfälle hur det var med magen nu. "Bra" sa jag. "Är det helt säkert, det?" svarade hon.
Antingen har hon läst den här bloggen eller så har hon helt enkelt slutat lita på vad jag säger...
Antingen har hon läst den här bloggen eller så har hon helt enkelt slutat lita på vad jag säger...
Om förhållanden
Jag fick för ett tag sen höra om en kvinna som precis hade skilt sig. Orsaken till skilsmässan var parets dåliga sexliv, som i sin tur berodde på att kvinnan hade Ulcerös Colit.
*plats för eftertanke*
Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.
Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i "vanliga" sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att "bli vän" med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon... Hm... Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var "vän med sin sjukdom", om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.
Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.
*plats för eftertanke*
Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.
Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i "vanliga" sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att "bli vän" med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon... Hm... Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var "vän med sin sjukdom", om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.
Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.
