Gå före i kön
Tydligen, om man har medlemskort i Riksförbundet för mag- och tarmsjuka, kan man visa det och gå före i kön på GeKås i Ullared. Jag hade väl föredragit om det hade gällt på alla schyssta sommarkonserter, i snabbköpskassan eller i kön till Balder på Liseberg. But still!
Jag undrar om det är för att de fattar att om man får stå i kö för länge så kan det hända en olycka...
Jag undrar om det är för att de fattar att om man får stå i kö för länge så kan det hända en olycka...
Viljestyrka
Ibland funderar jag på om min viljestyrka är större eller mindre än andras. (Med andra menar jag såna där kärnfriska människor ;) )
Framförallt på mornarna kan det ju vara sådär skitjobbigt med motivationen. Man ska börja upp och röra sig, får världens magknip och så vill jag bara krypa ner under täckena igen. Skulle jag ge efter för det där varje gång skulle jag inte få mycket gjort, det är ett som är säkert.
Men jag kan också tänka att jag lyssnar mer på kroppen än en kärnfrisk människa gör, och det är här frågeställningen kommer in. Antingen är det så att jag vet att det är ovärt att tvinga sig att göra saker när man egentligen inte orkar och därför kan jag finna mig i att stanna hemma ibland när jag mår för dåligt. Eller så är det så att jag i själva verket tvingar mig själv att göra saker så himla ofta för att det är ovärt att ligga hemma hela tiden, och så ibland väljer jag att inte göra det. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur det ligger till... förmodligen inte.
Jisses vad jag svamlar. Det här makes verkligen no sense, för att vara lite svengelsk. Fattar ni?
Framförallt på mornarna kan det ju vara sådär skitjobbigt med motivationen. Man ska börja upp och röra sig, får världens magknip och så vill jag bara krypa ner under täckena igen. Skulle jag ge efter för det där varje gång skulle jag inte få mycket gjort, det är ett som är säkert.
Men jag kan också tänka att jag lyssnar mer på kroppen än en kärnfrisk människa gör, och det är här frågeställningen kommer in. Antingen är det så att jag vet att det är ovärt att tvinga sig att göra saker när man egentligen inte orkar och därför kan jag finna mig i att stanna hemma ibland när jag mår för dåligt. Eller så är det så att jag i själva verket tvingar mig själv att göra saker så himla ofta för att det är ovärt att ligga hemma hela tiden, och så ibland väljer jag att inte göra det. Jag vet inte om det är viktigt att veta hur det ligger till... förmodligen inte.
Jisses vad jag svamlar. Det här makes verkligen no sense, för att vara lite svengelsk. Fattar ni?
Om skam
Nedanstående program av Fråga doktorn hade väldigt svårt att hitta folk som ville vara med, och de flesta som kunde tänka sig att vara med ville vara anonyma. De skämdes för att de hade magproblem.
Fan vad arg jag blir.
Jag är inte arg på dem som inte ville vara med naturligtvis, men på att vi har byggt upp ett så fisförnämt (ursäkta ordvitsen) samhälle så att folk ska gå runt och tycka att de problem de har är alldeles för pinsamma för att prata om. Om man inte kan gå hemifrån av rädsla för att inte hinna till en toalett vid behov är det problem nog. Men att inte våga prata om att man har såna kraftiga diarréproblem så att man inte vågar gå hemifrån, och därmed kanske gå miste om chansen att få hjälp – det är ett allvarligt, och framförallt ONÖDIGT problem.
Jag blir också upprörd över att en del skäms för att de har just magproblem, för att det skulle vara ett tecken på att man inte tar hand om sig själv. Som att en välfungerande mage skulle vara det där körsbäret på grädden – det där yttersta beviset på att man är perfekt: Jag har inte bara ett ljust och fräsch hem i ett lugnt men lagom centralt område, som dessutom alltid är välstädat trots att vi har två välskapta barn jag och min underbara perfekta man, jag har dessutom en platt mage som aldrig låter, bubblar eller är allmänt störig. Jag behöver faktiskt inte ens bajsa. Och gör jag det så brukar det lukta lätt av nyponros."
Ann Hultman gör ett bra jobb med att avdramatisera det där med bajs. Läs hennes blogg vetja.
Fan vad arg jag blir.
Jag är inte arg på dem som inte ville vara med naturligtvis, men på att vi har byggt upp ett så fisförnämt (ursäkta ordvitsen) samhälle så att folk ska gå runt och tycka att de problem de har är alldeles för pinsamma för att prata om. Om man inte kan gå hemifrån av rädsla för att inte hinna till en toalett vid behov är det problem nog. Men att inte våga prata om att man har såna kraftiga diarréproblem så att man inte vågar gå hemifrån, och därmed kanske gå miste om chansen att få hjälp – det är ett allvarligt, och framförallt ONÖDIGT problem.
Jag blir också upprörd över att en del skäms för att de har just magproblem, för att det skulle vara ett tecken på att man inte tar hand om sig själv. Som att en välfungerande mage skulle vara det där körsbäret på grädden – det där yttersta beviset på att man är perfekt: Jag har inte bara ett ljust och fräsch hem i ett lugnt men lagom centralt område, som dessutom alltid är välstädat trots att vi har två välskapta barn jag och min underbara perfekta man, jag har dessutom en platt mage som aldrig låter, bubblar eller är allmänt störig. Jag behöver faktiskt inte ens bajsa. Och gör jag det så brukar det lukta lätt av nyponros."
Ann Hultman gör ett bra jobb med att avdramatisera det där med bajs. Läs hennes blogg vetja.
Fråga doktorn
Jag har missat att tipsa om Fråga doktorns specialprogram om tarmarna. Det finns att se på Play fram till den 6 april.
Se här.
Se här.
"Varför har du inte sagt nåt?"
– Oj, vad sa du att du hade sa du?
– Ulcerös Colit, det är en kronisk inflammation i tjocktarmen.
– Oj. Det hade jag ingen aning om. Vad händer då?
– Ja, jo, man har liksom... eller man får... eller... det går i skov liksom, så när jag blir sjuk så blir min tjocktarm väldigt sårig och inflammerad.
– Usch, vad hemskt. Tänk att jag har känt dig så länge utan att veta det. Att du är sjuk alltså.
Nej men tacka fan för det. Varför skulle folk gå runt och veta det? Ska man gå runt med en skylt? "Hej, jag har en diagnos. Kan du vara snäll och specialbehandla mig?" Precis som att det skulle vara viktigt att folk lite hipp som happ fick veta att man ständigt lever med en sjukdom. Det är väl min ensak? Eller?
Är det viktigt att folk får veta att man är sjuk? Är det bara jag som tycker att jag själv borde få välja vem som ska veta det?
En gång missade jag ett prov i gymnasiet för att jag låg inne i Huddinge. När jag kom tillbaka till skolan gjorde jag provet. Det var samhällskunskap och jag fick ett halvt fel. Betyg: G, eftersom jag gjorde det i efterhand. Jag gick till läraren och ifrågasatte betyget. När jag berättade att jag hade legat inne sa hon "Jaha, jag trodde att du var en sån som inte ville." (En sån som inte ville?) "Du måste ju berätta sånt." Sen fick jag ett VG istället, som en lite diplomatisk kompromiss. Alltså, jag fattar vad hon menar. Det är inte helt lätt att veta varför någon missar en del lektioner – men jag hade ju den diskussionen med min mentor. Skulle det vara nödvändigt att basunera ut över hela skolan hur jävla sjuk jag var? Är det helt enkelt så att det är ens skyldighet att berätta för folk att man är sjuk?
– Ulcerös Colit, det är en kronisk inflammation i tjocktarmen.
– Oj. Det hade jag ingen aning om. Vad händer då?
– Ja, jo, man har liksom... eller man får... eller... det går i skov liksom, så när jag blir sjuk så blir min tjocktarm väldigt sårig och inflammerad.
– Usch, vad hemskt. Tänk att jag har känt dig så länge utan att veta det. Att du är sjuk alltså.
Nej men tacka fan för det. Varför skulle folk gå runt och veta det? Ska man gå runt med en skylt? "Hej, jag har en diagnos. Kan du vara snäll och specialbehandla mig?" Precis som att det skulle vara viktigt att folk lite hipp som happ fick veta att man ständigt lever med en sjukdom. Det är väl min ensak? Eller?
Är det viktigt att folk får veta att man är sjuk? Är det bara jag som tycker att jag själv borde få välja vem som ska veta det?
En gång missade jag ett prov i gymnasiet för att jag låg inne i Huddinge. När jag kom tillbaka till skolan gjorde jag provet. Det var samhällskunskap och jag fick ett halvt fel. Betyg: G, eftersom jag gjorde det i efterhand. Jag gick till läraren och ifrågasatte betyget. När jag berättade att jag hade legat inne sa hon "Jaha, jag trodde att du var en sån som inte ville." (En sån som inte ville?) "Du måste ju berätta sånt." Sen fick jag ett VG istället, som en lite diplomatisk kompromiss. Alltså, jag fattar vad hon menar. Det är inte helt lätt att veta varför någon missar en del lektioner – men jag hade ju den diskussionen med min mentor. Skulle det vara nödvändigt att basunera ut över hela skolan hur jävla sjuk jag var? Är det helt enkelt så att det är ens skyldighet att berätta för folk att man är sjuk?
