Magkänsla - Ulcerös Colit

Okej. Här kommer en bekännelse av rang. Jag har ibland önskat att jag ska bli sjuk – få ett skov alltså. Det låter ju hemskt. Varför skulle man vilja det? Det är klart man inte vill, det är klart JAG inte vill... Men det är underförstått att jag inte vill det på riktigt – jag räknar med att jag har intellektuella läsare.

Jag tror att det är lite som när man är tonåring och blir arg på sina föräldrar; då tänker man att "Jag ska ta livet av mig, eller kanske bli påkörd av en bil. Då jävlar ska de få se, då blir de nog jävligt ledsna att de betedde sig så där!" Och likadant är det när det känns som att man blir missförstådd. Eller ännu värre, när någon tror att de förstår eftersom de minsann fick en skitjobbig matförgiftning sist de åkte till Indien. Ja, jo... det är nästan samma... *paus* Helt enkelt, när det känns som att någon förringar ens sjukdom. För INGEN har rätt att förringa min sjukdom utom jag själv! Så det så! Och DÅ! När DET händer, då kan jag tänka "om jag fick ett skov nu, kanske blev inlagd, då, då skulle du få se hur det är. Då du.

PS: Det låter som att jag tycker att folk verkligen förringar min sjukdom. Det tycker jag inte. Jag förstår naturligtvis, rent intellektuellt, att det är någon slags psykologisk grej som jag projicerar på mina medmänniskor när jag själv tycker att jag får för lite bekräftelse eller empati. Jag är inte helt självfrånvänd. DS

Jag brukar säga att jag kommer att bli ungefär 65 år gammal. Det känns så. Folk brukar tycka att det är synd, att jag borde satsa på att bli äldre. Men jag vet inte. Jag är också lite rädd för att tänka på det, jag har nämligen helt insett att jag förmodligen kommer att få någon obehaglig form av tarmcancer och allt blir jättejobbigt och så dör jag. Vid 65.

Det kan tyckas onödigt att tro det här, det kanske inte alls blir så. Jag vet inte heller varför jag tror att det är såhär det kommer att bli, är det för att jag försöker förutse det så att jag inte tycker att det blir alltför jobbigt om det faktiskt händer?

Det kan också vara så att jag har så mycket att göra hela tiden så ibland känns det som att jag kommer att vara så slut vid 65 så då får det fanimej vara bra.

Äh. Jag vet inte. Förlåt. Jag är uppåt, egentligen.

Tack till Harry som uppmärksammade mig på den här artikeln i Svenska Dagbladet. Det är socialminister Göran Hägglund som pratar om att höja högkostnadsskyddet så att man ska få betala mer innan man får frikort.

Suck.

Jag tycker det är svårt redan nu när den där klumpsumman kommer varje år. Ska han se till att få igenom det här vore det ju inte fel om han kunde försöka slå ut det så man inte behöver betala allt på en gång. Eller?

Jag känner ibland som att jag har blivit bestulen på något eftersom jag har en kronisk sjukdom. Som att det finns vissa delar i mitt liv som jag inte kan styra eller ha kontroll över. Som att det finns gränser för vad jag skulle kunna göra eller klara av.

I dag läste jag en artikel om Jocke. Han är en lovande fotbollsspelare som fick UC när han var 19 år och har sen dess inte kunnat ge allt han har velat på fotbollsplanen. Efter en fjärde operation på ett år hoppas han nu kunna satsa fullt. Det är på något sätt inspirerande att läsa om personer som vägrar ge upp sina drömmar. Det går. Bara du sätter gränserna.

Läs artikeln här.