Far åt pipsvängen jantelagen!
Kommentar angående förra inlägget "Mitt patientbeteende":
Men herre jisses - varför är vi så här? Jag har fått diagnosen tjocktarmscancer plus diabetes puls UC. Lik förbannat väntar jag. Jag väntar på att någon snäll människa från sjukhuset ska höra av sig och berätta vad man tänkt att göra med mig. Och här sitter jag. I stället för att ställa krav på vad som ska göras. Precis som du - kanske skulle man ställa lite krav själv?
Nej - kamrater. Nu är det dags att ta kommandot äver våra liv. Dags att bestämma hur det ska vara. Eller hur?
Bra skrivet! Jag begriper det faktiskt inte heller. Nog för att det gagnar alla om man är trevlig, även hos doktorn. Men det blir ju faktiskt lite löjligt och rent av ett problem när man går hemma och funderar på hur det egentligen gick med den där undersökningen som man gjorde. Eller när man, som jag vid ett flertal tillfällen har gjort, sitter i väntrummet och tänker att idag känns det faktiskt mycket bättre, jag är nog inte så dålig. Sen går jag på fullt allvar in till läkaren och säger att det är helt okej, jag mår riktigt bra faktiskt. Nej, det är inte så farligt, jag har lite ont ibland bara.
Jag måste nästan skriva en fusklapp för att komma ihåg att jag är sjuk. På senare tid har jag börjat öva in vad jag ska säga innan jag går till doktorn eftersom annars finns risken att jag behöver ringa upp två veckor senare och be om recept för mer medicin. Och då när jag ringer ber jag litegrann om ursäkt, ungefär: "Ja, ursäkta att jag ringer, men jag mår inte helt bra... nej precis, det är lite sämre, jo, ja, ganska dåligt faktiskt... kan du det? oh det vore ju toppen, tack, tack snälla!"
Jag säger bara en sak, i såna här sammanhang är det nog lite dags att säga: F*ck you jantelagen!
Men herre jisses - varför är vi så här? Jag har fått diagnosen tjocktarmscancer plus diabetes puls UC. Lik förbannat väntar jag. Jag väntar på att någon snäll människa från sjukhuset ska höra av sig och berätta vad man tänkt att göra med mig. Och här sitter jag. I stället för att ställa krav på vad som ska göras. Precis som du - kanske skulle man ställa lite krav själv?
Nej - kamrater. Nu är det dags att ta kommandot äver våra liv. Dags att bestämma hur det ska vara. Eller hur?
Bra skrivet! Jag begriper det faktiskt inte heller. Nog för att det gagnar alla om man är trevlig, även hos doktorn. Men det blir ju faktiskt lite löjligt och rent av ett problem när man går hemma och funderar på hur det egentligen gick med den där undersökningen som man gjorde. Eller när man, som jag vid ett flertal tillfällen har gjort, sitter i väntrummet och tänker att idag känns det faktiskt mycket bättre, jag är nog inte så dålig. Sen går jag på fullt allvar in till läkaren och säger att det är helt okej, jag mår riktigt bra faktiskt. Nej, det är inte så farligt, jag har lite ont ibland bara.
Jag måste nästan skriva en fusklapp för att komma ihåg att jag är sjuk. På senare tid har jag börjat öva in vad jag ska säga innan jag går till doktorn eftersom annars finns risken att jag behöver ringa upp två veckor senare och be om recept för mer medicin. Och då när jag ringer ber jag litegrann om ursäkt, ungefär: "Ja, ursäkta att jag ringer, men jag mår inte helt bra... nej precis, det är lite sämre, jo, ja, ganska dåligt faktiskt... kan du det? oh det vore ju toppen, tack, tack snälla!"
Jag säger bara en sak, i såna här sammanhang är det nog lite dags att säga: F*ck you jantelagen!
Svar till Cilla
Hej!
Hittade din blogg här i letande efter UC, min sambo har nyligen fått denna diagnos och jag försöker få lite insikt i hur detta kan vara att ha denna sjukdom!
Kommer kika in lite då och då. Skönt med en lite humoristisk sida i allt detta elände! Kämpa på!
/Cilla
Hej Cilla,
Det var ett tag sen du lämnade din kommentar. Till mitt försvar får jag väl säga att jag bor mellan två lägenheter och har lite begränsad tillgång till internet, därav de långa intervallen mellan inläggen. Hoppas ni stannar kvar ändå.
Anyway, tanken var ju att jag skulle svara dig, inte sitta här och komma med dumma bortförklaringar.
Ädla du som självmant letar efter insikt! Det är inte alla som gör det skulle jag tro, men så fantastiskt bra att du gör det. Som sagt är det inte megasköj (som vi säger i Götet... eh not) att förklara sin sjukdom och hur man känner hela tiden. Och det paradoxala i sammanhanget är ju att det ändå är väldigt viktigt att de som står nära har någon form av förståelse. Med paradoxalt menar jag att det är lite svårt att få förståelse om den som är sjuk inte orkar förklara - därför är det så fantastiskt att det finns de som ger sig ut i djungeln och letar på egen hand!
OBS! Varning för amatörmisstag: låtsas i jisse namn aldrig inför din sambo att du är någon expert på ämnet och du i ditt sökande har hittat någon slags lösning eller förklaring för då fallerar alltihop i alla fall. Det är ingen annan än JAG som är expert på MIN sjukdom. Punkt. (Inskränkt? Tss... Någonstans ska man väl brottas med psykologiska tillkortakommanden? Ingen är ju perfekt och även solen har sina fläckar och det där. Jag är i alla fall ödmjuk och det är ju bra.)
Kram Hanna
Hittade din blogg här i letande efter UC, min sambo har nyligen fått denna diagnos och jag försöker få lite insikt i hur detta kan vara att ha denna sjukdom!
Kommer kika in lite då och då. Skönt med en lite humoristisk sida i allt detta elände! Kämpa på!
/Cilla
Hej Cilla,
Det var ett tag sen du lämnade din kommentar. Till mitt försvar får jag väl säga att jag bor mellan två lägenheter och har lite begränsad tillgång till internet, därav de långa intervallen mellan inläggen. Hoppas ni stannar kvar ändå.
Anyway, tanken var ju att jag skulle svara dig, inte sitta här och komma med dumma bortförklaringar.
Ädla du som självmant letar efter insikt! Det är inte alla som gör det skulle jag tro, men så fantastiskt bra att du gör det. Som sagt är det inte megasköj (som vi säger i Götet... eh not) att förklara sin sjukdom och hur man känner hela tiden. Och det paradoxala i sammanhanget är ju att det ändå är väldigt viktigt att de som står nära har någon form av förståelse. Med paradoxalt menar jag att det är lite svårt att få förståelse om den som är sjuk inte orkar förklara - därför är det så fantastiskt att det finns de som ger sig ut i djungeln och letar på egen hand!
OBS! Varning för amatörmisstag: låtsas i jisse namn aldrig inför din sambo att du är någon expert på ämnet och du i ditt sökande har hittat någon slags lösning eller förklaring för då fallerar alltihop i alla fall. Det är ingen annan än JAG som är expert på MIN sjukdom. Punkt. (Inskränkt? Tss... Någonstans ska man väl brottas med psykologiska tillkortakommanden? Ingen är ju perfekt och även solen har sina fläckar och det där. Jag är i alla fall ödmjuk och det är ju bra.)
Kram Hanna
Tack till mina medresenärer!
När jag började skriva här visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Jag tänkte att det nog skulle komma att visa sig med tiden och att det förmodligen skulle ta i alla fall ett år innan folk började hitta hit. Redan efter en månad fick jag några väldigt rörande kommentarer och det kändes som att jag gjorde något bra.
Igår aktiverade jag funktionen som gör att jag får mail om jag får nya kommentarer och idag när jag kollade mailen hade jag fått tre stycken (plus att jag hade missat en eftersom jag tidigare inte har haft funktionen aktiverad - klantskalle? Vem? Jag?). Varje gång någon skriver och delar med sig känner jag mig rörd och lite varmare i hjärtat. Jag känner fortfarande att jag testar mig fram och att det är ett projekt under uppbyggnad, men kommentarerna ökar min iver och lust att fortsätta och jag är glad att jag startade bloggen.
Tack snälla ni som läser och som delar med er. Ibland behöver man få veta att man inte är ensam i världen.
Kram Hanna
Igår aktiverade jag funktionen som gör att jag får mail om jag får nya kommentarer och idag när jag kollade mailen hade jag fått tre stycken (plus att jag hade missat en eftersom jag tidigare inte har haft funktionen aktiverad - klantskalle? Vem? Jag?). Varje gång någon skriver och delar med sig känner jag mig rörd och lite varmare i hjärtat. Jag känner fortfarande att jag testar mig fram och att det är ett projekt under uppbyggnad, men kommentarerna ökar min iver och lust att fortsätta och jag är glad att jag startade bloggen.
Tack snälla ni som läser och som delar med er. Ibland behöver man få veta att man inte är ensam i världen.
Kram Hanna
Svar till Huskatt
Hej Huskatt,
Du undrar om det är lättare när man vet VAD det är som är fel. Jag vet inte. Kanske. Jag har inte så stor erfarenhet av att vara sjuk utan att veta vad det är som är fel men jag minns den första tiden av sjukdom. Tiden innan jag berättade för någon hur jag mådde. Varje dag var en kamp och jag tänkte att imorgon, imorgon har det försvunnit. Jag måste bara ta mig igenom idag, måste bara klara en dag till. Och att inte veta vad som var fel adderade naturligtvis till den psykiska bördan. Jag antar att du har sökt medicinsk hjälp? Det kan jag tänka mig känns väldigt frustrerande i så fall, om ingen kan tala om vad som är fel. Jag har vänner som har gått igenom det och de tyngs av en känsla av maktlöshet, de vet ingenting och kan inte göra någonting, de mår bara skitdåligt.
Att veta vad som är fel och att ha medicin som jag kan sätta in gör att jag känner att jag har lite mer kontroll. Jag kan naturligtvis inte alls styra sjukdomen och skulle jag få ett ordentligt skov finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Men jag känner igen symtomen och jag vet hur och när jag kan höja mina egna medicindoser. Dessutom vet jag att det finns fler som lider av samma åkomma och det är till exempel möjligt att prata av mig via den här bloggen, och möta människor som så fort jag säger Ulcerös Colit vet vad jag pratar om.
Jag vet att även om det inte, än, finns något namn på det du lider av, oavsett om det är IBS, Crohns eller något helt annat, så är du inte ensam Huskatt. Jag hoppas verkligen att du snart hittar rätt i ditt sökande och att du kan få må bra.
Varma kramar, Hanna
Oh, Strössel! Tack för din fina kommentar! Du är bäst!
Du undrar om det är lättare när man vet VAD det är som är fel. Jag vet inte. Kanske. Jag har inte så stor erfarenhet av att vara sjuk utan att veta vad det är som är fel men jag minns den första tiden av sjukdom. Tiden innan jag berättade för någon hur jag mådde. Varje dag var en kamp och jag tänkte att imorgon, imorgon har det försvunnit. Jag måste bara ta mig igenom idag, måste bara klara en dag till. Och att inte veta vad som var fel adderade naturligtvis till den psykiska bördan. Jag antar att du har sökt medicinsk hjälp? Det kan jag tänka mig känns väldigt frustrerande i så fall, om ingen kan tala om vad som är fel. Jag har vänner som har gått igenom det och de tyngs av en känsla av maktlöshet, de vet ingenting och kan inte göra någonting, de mår bara skitdåligt.
Att veta vad som är fel och att ha medicin som jag kan sätta in gör att jag känner att jag har lite mer kontroll. Jag kan naturligtvis inte alls styra sjukdomen och skulle jag få ett ordentligt skov finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Men jag känner igen symtomen och jag vet hur och när jag kan höja mina egna medicindoser. Dessutom vet jag att det finns fler som lider av samma åkomma och det är till exempel möjligt att prata av mig via den här bloggen, och möta människor som så fort jag säger Ulcerös Colit vet vad jag pratar om.
Jag vet att även om det inte, än, finns något namn på det du lider av, oavsett om det är IBS, Crohns eller något helt annat, så är du inte ensam Huskatt. Jag hoppas verkligen att du snart hittar rätt i ditt sökande och att du kan få må bra.
Varma kramar, Hanna
Oh, Strössel! Tack för din fina kommentar! Du är bäst!
Sent svar
Jag har varit i Peru. Jaha ditt jävla smartarsel tänkte du nu, är det så smidigt att åka dit om du nu är sjuk? Nej det kanske det inte är men det är inte så smart att åka bil heller - om man tänker på hur dödligt det är alltså. Har jag hört.
Elin. Vad glad jag blev av din kommentar! Jag är bara så arg att jag läser den först nu och inte direkt när du skrev, förlåt! Det är för dig som jag har startat den här bloggen, för dig och för andra som du. Som sagt, jag blev glad, men också väldigt ledsen såklart. Ledsen för att du måste känna sådär. Ledsen för att du har försökt ta ditt liv - men bra att du pratar om det! För det är bra att prata om det har jag hört. Jag har själv lite svårt för det, det känns ju som att man tjatar om det och dessutom går det liksom inte riktigt att förklara för någon som är oinsatt... Men samtidigt har jag haft vänner som har blivit ledsna när jag inte har sagt något (när jag, som jag ofta gör, har haft jätteont och gått och härdat ut samtidigt som jag har känt mig som stålkvinnan och litegrann faktiskt blivit irriterad på de andra - för de skulle bara veta hur ont jag har!) och så då, när mina vänner slutligen förstår att jag har ont så får de dåligt samvete eftersom de har skrattat på som vanligt (vilket jag ju ville att de skulle göra - det var ju därför jag höll tyst) och därför vill de att jag ska säga till istället. Men som sagt, palla säga det hela tiden! Jag kommer ihåg första gången jag träffade en läkare för min sjukdom, det var innan jag fått någon diagnos då alltså. Jag vägde väl 25 kilo och kunde inte stå i mer än några sekunder innan jag svimmade. Mamma satt till vänster om mig och medan läkaren ställde den ena frågan efter den andra; "Hur ofta går du på toa?" "Har du blod och slem i avföringen?" "Hur länge har du känt så här?", såg jag hur mammas ögon blev större och större och själv kände jag hur jag kröp ihop av skam. Varför hade jag inte sagt något? Stackars mamma, hon måste ha känt sig hopplös. Jag önskar att jag hade vågat berätta. Elin, jag tror att du är stark. Jag hoppas att du fortsätter läsa! Kram
Strössel. Tack till dig också. Jag känner mig så tvärsäker på att det är rätt att blogga nu helt plötsligt, att det faktiskt behövs! Och du har rätt, ingen behöver be om ursäkt när de skriver här!
Elin. Vad glad jag blev av din kommentar! Jag är bara så arg att jag läser den först nu och inte direkt när du skrev, förlåt! Det är för dig som jag har startat den här bloggen, för dig och för andra som du. Som sagt, jag blev glad, men också väldigt ledsen såklart. Ledsen för att du måste känna sådär. Ledsen för att du har försökt ta ditt liv - men bra att du pratar om det! För det är bra att prata om det har jag hört. Jag har själv lite svårt för det, det känns ju som att man tjatar om det och dessutom går det liksom inte riktigt att förklara för någon som är oinsatt... Men samtidigt har jag haft vänner som har blivit ledsna när jag inte har sagt något (när jag, som jag ofta gör, har haft jätteont och gått och härdat ut samtidigt som jag har känt mig som stålkvinnan och litegrann faktiskt blivit irriterad på de andra - för de skulle bara veta hur ont jag har!) och så då, när mina vänner slutligen förstår att jag har ont så får de dåligt samvete eftersom de har skrattat på som vanligt (vilket jag ju ville att de skulle göra - det var ju därför jag höll tyst) och därför vill de att jag ska säga till istället. Men som sagt, palla säga det hela tiden! Jag kommer ihåg första gången jag träffade en läkare för min sjukdom, det var innan jag fått någon diagnos då alltså. Jag vägde väl 25 kilo och kunde inte stå i mer än några sekunder innan jag svimmade. Mamma satt till vänster om mig och medan läkaren ställde den ena frågan efter den andra; "Hur ofta går du på toa?" "Har du blod och slem i avföringen?" "Hur länge har du känt så här?", såg jag hur mammas ögon blev större och större och själv kände jag hur jag kröp ihop av skam. Varför hade jag inte sagt något? Stackars mamma, hon måste ha känt sig hopplös. Jag önskar att jag hade vågat berätta. Elin, jag tror att du är stark. Jag hoppas att du fortsätter läsa! Kram
Strössel. Tack till dig också. Jag känner mig så tvärsäker på att det är rätt att blogga nu helt plötsligt, att det faktiskt behövs! Och du har rätt, ingen behöver be om ursäkt när de skriver här!
