Magkänsla - Ulcerös Colit

I lördags åt jag middag med en kompis. När jag hade ätit upp och lagt ifrån mig besticken utbrister min kompis: "Vad bra du äter, vad stolt jag blir!" Jag tittade upp för att kontrollera att min kompis inte hade förvandlats till min farmor helt plötsligt, men så var det inte. Kompisen satt kvar och log uppmuntrande, jag försökte le tillbaka men kände att det nog mest liknande en konfunderad grimas. Har jag kommit till den punkten då mina kompisar ihärdit iakttar vad jag stoppar i mig, och efter det drar slutsatser kring mitt hälsotillstånd? Kanske.

Jag har redan berättat för min kombo att om jag slutar äta frukost är det riktigt illa. Jag kommer förmodligen inte säga något men om jag inte äter frukost har skovet gått rätt långt. Om hon märker att jag börjar äta dåligt kan hon köpa hem speciella grejer som hon vet att jag gillar för att jag ska få i mig lite kalorier. Gulligt.

Tänk om det här har spridit sig?! Jag märker ju att kompisarna sneglar lite oroligt på varandra när jag äter dåligt. Sen kan det komma ett försynt "hur mår du Hanna?". Beroende på vilka som är där svarar jag sedan antingen "Bra! Det är bra! Eller, helt okej i alla fall, jag har nyss ätit bara" eller så kan jag säga "Det är skit, men nu pratar vi om något annat". Har det här lett till att mina vänner nu betraktar mig varje gång jag äter för att liksom få reda på min medicinska status?

Jag kanske helt enkelt borde inleda varje måltid med en utvärdering av mitt hälsotillstånd; "idag go' vänner mår jag prima! Inga problem i magtrakten. Hugg in!" Eller vad som nu passar in beroende på mitt medicinska tillstånd.

Jag har tagit mig en sån där klämdag, en ledig dag och alltså en dag full av guilty pleasures. Till exempel Sex and the city och fruktsallad med o'boy-pulver, kanske nån Stevie Wonder-låt för att liksom fullfölja den patetiska resan. För länge sen såg jag de här dagarna som något lite... negativt. Som ett tecken på svaghet nästan. Nu vet jag bättre, de inträffar så sällan så när de väl inträffar omfamnar jag dem och riktigt känner energin åter flöda in i kroppen. Jag tror att det är helande. Nedstressande. Som yoga, nästan. Det här är numera den enda alternativa behandlingsmetoden jag sysslar med.

Jag går inte på akupunktur, jag dricker inga soppor från naturmedicinsbutiken och jag gör inga extra sit-ups på kvällen (tycker liksom de jag gör på dagen borde räcka). Betyder det att jag inte försöker tillräckligt? Borde jag gripa tag i varje halmstrå jag kan hitta för min egen hälsas skull?

När jag var yngre och lite mer new age gick jag på zonterapi. Det är en behandlingsmetod där man klämmer på olika zoner i fötterna som representerar andra zoner i kroppen. De ställen som representerade tarmen i mina fötter var liksom korniga och där klämde terapeuten ihärdigt varje gång jag var där. Det gjorde lite ont men var mest obehagligt. En del av behandlingen var annars rätt behaglig; fotbad och en lugn röst. Som komplement fick jag en burk med små runda piller. Jag skulle ta fem stycken varje gång jag fick magknip - varje gång, den tog ju slut på en vecka. Jag är fortfarande övertygad om att det var sockerpiller och hon hoppades på någon slags placeboeffekt. Efter att jag för tredje gången var tvungen att läggas in och än en gång avbryta zonterapi-behandlingen, som uppenbarligen inte gav något synbart resultat (om man inte räknar ökade sjukdomssymptom som resultat), slutade jag gå dit.

Nu håller jag mig till "lediga dagar". Är det dags att testa något nytt?

Förtydligande: Jag tror inte på att sit-ups gör dig frisk.

Måste komma ihåg att ironi sällan gör sig bra i skriven form...

Jomensåatt, mår rätt fint. Glömmer att ta min medicin hela tiden. Vet inte varför det fortsätter hända efter femton år. Borde man inte få in någon slags rutin? Alltid när jag har släckt: Jävlar! Medicinen... Och precis när jag började slumra in. Det är ju hopplöst alltså.

Jag läste i ett forum för ett tag sen där det var någon som påstod att kronisk tarminflammation beror på att man rör sig för lite. Personen i fråga hade börjat göra sit-ups och armhävningar varje kväll och därigenom blivit helt frisk!? Är det inte fantastiskt? Jag ska genast sätta igång! Han/hon rekommenderade tjugo stycken av varje, men det viktigaste var egentligen att man blev trött. Låter ju hur enkelt som helst, och här håller jag på och larvar med mediciner. Ska jag fortsätta träna mina fyra-fem gånger i veckan? Det framgick inte av inlägget nämligen. Några tankar?

...sa jag ju att jag skulle skriva om. Här kommer det.

Här om dagen såg jag filmen Underkastelsen - dokumentären där Eva Röse testar hur mycket kemikalier hon har i sitt blod. Det är ett väldigt intressant ämne och jag har kommit på mig själv med att diskutera filmen vid ett flertal tillfällen. Tyvärr är den så tråkig så det vara bara för att jag såg den på bio som jag överhuvudtaget tittade klart på den.

Anyway. I studier har forskare kommit fram till (det här är bara en av alla saker de har kommit fram till) att den ökade exponeringen av kemikalier (alltså nya substanser som tidigare inte har existerat på jorden) kan vara en av orsakerna till att ett ökat antal män har lågpresterande spermier. Man har också sett att grodor ändrar kön och blir honor och att manliga råttor och möss utvecklar vaginor.

Det JAG satt och tänkte på är att det ändå är smått ironiskt att män, som har styrt världen sen forever, nu har sett till att ordna till det så att de långsamt förvandlas till kvinnor. Det tycker jag är lite kul.

Sen kan man ju tycka vad man vill om kemikalier. Konstiga substanser känns ju aldrig speciellt skoj att ha i blodet.

Kopplingen till UC? Jag vet inte om det finns någon, men det blir säkert inte bättre av alla kemikalier vi får i oss...