Mitt liv som utbildningsobjekt
Apropå Strössels kommentar, jag bidrar gärna till en sån bok.
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om "henne" med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: "du kan behålla skorna på". Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! "Du kan behålla skorna på". Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
"Du kan behålla skorna på." Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om "henne" med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: "du kan behålla skorna på". Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! "Du kan behålla skorna på". Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
"Du kan behålla skorna på." Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Svar till Huskatt
Hej Huskatt,
Du undrar om det är lättare när man vet VAD det är som är fel. Jag vet inte. Kanske. Jag har inte så stor erfarenhet av att vara sjuk utan att veta vad det är som är fel men jag minns den första tiden av sjukdom. Tiden innan jag berättade för någon hur jag mådde. Varje dag var en kamp och jag tänkte att imorgon, imorgon har det försvunnit. Jag måste bara ta mig igenom idag, måste bara klara en dag till. Och att inte veta vad som var fel adderade naturligtvis till den psykiska bördan. Jag antar att du har sökt medicinsk hjälp? Det kan jag tänka mig känns väldigt frustrerande i så fall, om ingen kan tala om vad som är fel. Jag har vänner som har gått igenom det och de tyngs av en känsla av maktlöshet, de vet ingenting och kan inte göra någonting, de mår bara skitdåligt.
Att veta vad som är fel och att ha medicin som jag kan sätta in gör att jag känner att jag har lite mer kontroll. Jag kan naturligtvis inte alls styra sjukdomen och skulle jag få ett ordentligt skov finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Men jag känner igen symtomen och jag vet hur och när jag kan höja mina egna medicindoser. Dessutom vet jag att det finns fler som lider av samma åkomma och det är till exempel möjligt att prata av mig via den här bloggen, och möta människor som så fort jag säger Ulcerös Colit vet vad jag pratar om.
Jag vet att även om det inte, än, finns något namn på det du lider av, oavsett om det är IBS, Crohns eller något helt annat, så är du inte ensam Huskatt. Jag hoppas verkligen att du snart hittar rätt i ditt sökande och att du kan få må bra.
Varma kramar, Hanna
Oh, Strössel! Tack för din fina kommentar! Du är bäst!
Du undrar om det är lättare när man vet VAD det är som är fel. Jag vet inte. Kanske. Jag har inte så stor erfarenhet av att vara sjuk utan att veta vad det är som är fel men jag minns den första tiden av sjukdom. Tiden innan jag berättade för någon hur jag mådde. Varje dag var en kamp och jag tänkte att imorgon, imorgon har det försvunnit. Jag måste bara ta mig igenom idag, måste bara klara en dag till. Och att inte veta vad som var fel adderade naturligtvis till den psykiska bördan. Jag antar att du har sökt medicinsk hjälp? Det kan jag tänka mig känns väldigt frustrerande i så fall, om ingen kan tala om vad som är fel. Jag har vänner som har gått igenom det och de tyngs av en känsla av maktlöshet, de vet ingenting och kan inte göra någonting, de mår bara skitdåligt.
Att veta vad som är fel och att ha medicin som jag kan sätta in gör att jag känner att jag har lite mer kontroll. Jag kan naturligtvis inte alls styra sjukdomen och skulle jag få ett ordentligt skov finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Men jag känner igen symtomen och jag vet hur och när jag kan höja mina egna medicindoser. Dessutom vet jag att det finns fler som lider av samma åkomma och det är till exempel möjligt att prata av mig via den här bloggen, och möta människor som så fort jag säger Ulcerös Colit vet vad jag pratar om.
Jag vet att även om det inte, än, finns något namn på det du lider av, oavsett om det är IBS, Crohns eller något helt annat, så är du inte ensam Huskatt. Jag hoppas verkligen att du snart hittar rätt i ditt sökande och att du kan få må bra.
Varma kramar, Hanna
Oh, Strössel! Tack för din fina kommentar! Du är bäst!
