Magkänsla - Ulcerös Colit

Ibland kan jag tänka att det borde stå i barnkonventionen, eller finnas en universell lag, eller i alla fall stå på mjölkpaketen, att det skulle vara förbjudet för barn som går i skolan – framförallt högstadiet – att vara sjuka. Det är såklart jobbigt att barn ska behöva vara sjuka överhuvudtaget, men högstadiet ger ju alla psykiska men, ska man dessutom behöva genomlida det som en outsider. Så länge jag gick i mellanstadiet kunde jag inbilla mig att jag snart skulle bli frisk, kanske inte nästa vecka, men helt säkert inom en månad (jag hade nog inte greppat betydelsen av ordet kronisk tror jag). Dessutom fick jag hälsningar från klasskompisarna så fort jag låg inne, via fax faktiskt, vilket fick mig att känna mig speciell.

I högstadiet fick ordet speciell en lite annan klang, det började luta mer mot konstig, annorlunda... jävligt spinkig. "Är det hon som har anorexi" hörde jag i korridoren. När jag gick i högstadiet var det inne med jazzbyxor. Att jeansen i storlek 24 inte satt tight, det fick jag leva med, de fanns inte i mindre storlek, men ett par jazzbyxor som inte satt tight – det kom inte på fråga. Jag och mamma var i Norrköping tror jag, och letade i timmar efter ett par som inte sladdrade över låren. Till slut hittade jag ett par svarta, glansiga i storlek 140. Jag använde dem en dag, insåg att de var alldeles för korta och satte aldrig på mig dem mer. Förutom möjligtvis på en och annan idrottslektion. Kanske hade jag på mig dem den gången vi skulle göra idioten och jag märkte att mina ben inte kunde springa. Överkroppen gav sig av men benen stod som fastklistrade vilket resulterade i ett magplask rätt ner i golvet. Jag hade precis legat inne och hade väl inte en enda muskel i benen kan jag tänka. Det hände fler gånger, en gång på skolgården – att man aldrig lär sig.

Sicka problem. Och så mycket tankekraft man har lagt ner på att bearbeta den här tiden. Undrar om mina klasskompisar ens kommer ihåg något av det. Förmodligen inte, skulle tro att de var för upptagna med sitt eget identitetssökande.

De starkaste minnena jag har av den första sjukdomstiden är de gånger jag fick helt okontrollerbara känsloutbrott. Det kanske låter som att jag ständigt har stenkoll på mina känslor, det har jag naturligtvis inte - i tonåren gick jag ständigt omkring som en gejser, man visste aldrig riktigt när jag skulle spruta ur mig kokande vatten, allra minst jag själv. Nu för tiden blir jag mycket sällan förbannad, mest tjurig och tyst. Vad jag vill komma till är att det är en skillnad mellan de okontrollerbara känsloutbrotten som jag talar om, och att bli arg för att någon säger något dumt, eller ledsen för att man slog sig på tummen. De här känsloutbrotten har etsat sig fast just på grund av känslan av total brist på kontroll; de dök upp helt oväntat, till synes oprovocerat och det fanns ingenting jag kunde göra för att stoppa eller hindra det.

En gång var familjen och hälsade på på sjukhuset. Det var vår, jag kommer ihåg att jag låg inne just den veckan då bladen sprack du vet, och mamma tyckte att vi skulle gå ner på stan lite. "Jag vill inte" sa jag, men mamma trugade. Då var det som att trycka på en knapp. Jag la mig ner, skrek rätt ut och gick inte att trösta, mamma försökte men jag slog henne bara. Min favoritsköterska hörde mig och kom in. Jag grät mot hennes axel och sa "jag vill inte, jag vill inte". "Jag vet" sa hon bara, "ingen vill att du ska vara sjuk". "Nej" sa jag, "jag vill inte gå ner på stan". Hon tittade bara på mig, sen sa hon "nu går du ner på stan Hanna".

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska berätta om mina första sjukhusvistelser i två inlägg eller försöka få in allt i ett. Det som splttrar mig mest är kombinationen av de jobbiga minnena och känslan av de första vistelserna som något ganska positivt. Det första, eller kanske de första åren, tyckte jag att det var ganska skönt när jag äntligen fick läggas in. Det innebar att jag snart skulle må bättre. Det fanns ingen som tjatade på mig om att jag måste äta - jag fick ju faktiskt inte ens äta. Det fanns en gullig lärare på sjukhuset som jag i stort sett fick ha för mig själv och på eftermiddagarna kunde jag sitta på lekterapin och måla eller bygga med lera. Min klass från 'verkligheten' skickade fina hälsningar och jag hade en egen tv och fick titta på vad jag ville. Sjuksköterskorna var alldeles underbara och ibland fick jag presenter eftersom jag var 'stammis'. Jag kunde helt enkelt göra vad jag ville och det var okej. Det var okej att inte orka göra något skolarbete en dag och det var okej att stanna i sängen om jag inte pallade något annat.

Men samtidigt är naturligtvis de där sjukhusvistelserna förknippade med så mycket annat. Näringsdroppet till exempel. Det var så tjockt och kallt och jag skulle få i mig så mycket av det. 20 timmar om dagen hade jag det och oftast hade jag mina fyra fria timmar mitt på dagen, vilket var toppen, men jag minns ett par gånger då något ljushuvud såg till att pausen blev sent på kvällen då det gjorde varken från eller till. Mina kärl klarade inte av att ta emot all denna vita vätska som fanns i påsarna, armarna och händerna svullnade upp där jag hade kanylen och där droppet gick in blev jag alldeles nerkyld. Jag HATADE det där droppet. Jag hatade även att bajsa i en potta och att ringa på syster så att hon kunde hämta pottan och lämna in för analys. Jag hatade de gröna väggarna och jag hatade att missa lägret i skolan som mina bästisar åkte på.

Jag minns inte så mycket från min första sjukhusvistelse. Jag kommer ihåg min första koloskopi och en sköterska som säger, "hon har ont, vi ger henne lite mer". Jag kommer ihåg att jag fick två påsar blod och en konstig scen där jag plötsligt, efter min undersökning, ser min bästa kompis mamma. Jag kommer ihåg det som att jag rullades ut ur undersökningsrummet in i ett annat rum och att hon liksom bara sprang in i oss, medan hon var på genomgående - genom rummet som jag placerades i. Så kan det naturligtvis inte ha varit, det vore ju jättekonstigt. Men min bästis var på sjukhuset samma dag som jag lades in, det är möjligt att hon till och med var där för en koloskopi. Jag har en bild av kompisens mamma en bit bort och min mamma som har ett samtal med henne, lite småskrikande för att de befinner sig i olika rum. Den andra mamman säger: Jaså, är ni också här. Mamma: Ja (här håller de nog igång någon konversation som har fallit ur mitt minne) och sen: De säger ju ingenting (och syftar på oss döttrar, som håller tyst med hur dåligt vi mår. Dumma oss.) Oh, vad fragmentariskt berättat det blir, men ni kan ju fatta hur det ser ut i mitt huvud då. Mycket fragmentariskt minsann!

Mamma sov med mig på sjukhuset. Jag fick massor med kortison och det var väldigt grönt. Allt är grönt på Mälarsjukhusets barnavdelning, eller var i alla fall. Väggar, gardiner, möbler. Grönt, grönt, grönt. En slags svår grön. Så man mår lite illa.

På vintern kunde jag inte äta ordentligt längre. Maten växte i munnen på mig och varje tugga gjorde att jag mådde mer och mer illa. Frustrationen hos mina föräldrar växte i takt med att min aptit krymte. De försökte med min favoriträtt, med lockelser, med tvång och tillslut med anklagelser. "Du har ju anorexi." "Nej det har jag inte, jag spyr aldrig upp det jag äter." "Det måste man inte. Du äter ju inte." "Jag kan inte!"

Jag minns att vi skulle åka skridskor med fritidsgården en dag. Jag följde med, hade mina skridskor med mig, men orkade aldrig snöra dem. Jag vet att jag gick in med min fritidsledare för att gå på toa, några andra skulle äta men jag avstod. Sen följde jag med ut igen. Satte mig bredvid den spolade plätten och tittade på när de andra åkte. Det var kallt, men jag satt still. Så länge jag inte rörde mig höll magen sig lugn. När jag kom hem sa min mamma att hon tyckte om att se lite rosor på mina kinder. Jag tyckte det var skönt att hon trodde att jag hade haft en aktiv dag och valde att inte tala om att jag inte hade åkt någonting. Jag ville inte förstöra bilden för henne.

En morgon när jag kom till fritidsgården, det var på sportlovet, kände jag mig nöjd. Jag hade ätit en hel tallrik yoghurt till frukost. Ganska snart kände jag hur jag började må illa, jag skulle bli tvungen att spy. Toaletterna var upptagna. Jag svalde. Vågade inte tala om för någon att jag skulle behöva spy. Svalde igen. Tänkte att snart måste ju någon vara klar på toa! Jag svalde och svalde tills... Yoghurtspya över hela golvet. Jag ville försvinna. Det gjorde jag. Hem. Jag kom inte tillbaka till fritidsgården det lovet.

Några dagar senare lades jag in på Mälarsjukhusets barnavdelning. Jag var 12 år och vägde 26 kilo.

Ibland försöker jag erinra mig första gången jag kände mig sjuk, men det går naturligtvis inte. Allt har blandats ihop och suddats ut och det som nu återstår är fragment av minnen, diabilder av vad som hände, hur det kändes och vad som sades. Jag minns en höst, 1995, av mycket magont. Jag kommer ihåg en rutin som snabbt blev självklar: Så fort jag kom hem från skolan var jag tvungen att gå upp på mitt rum och lägga mig på mage på sängen, innan jag orkade gå vidare med resten av dagen. Jag låg där, helt stilla, och kände hur de olika stadierna av magknip avlöste varandra tills jag slutligen kände att det började lätta och jag kunde slappna av. Ibland tog det vid igen så fort jag rörde mig, ibland kunde jag sen gå ner till mamma om hon var hemma. Jag lärde mig strukturen i min pastellfärgade blomtapet utantill den hösten. Detta var inget jag gjorde med sorg eller ilska i bröstet, det var mer så det var. Visst var jag rädd, men jag intalade mig alltid att jag skulle må bra nästa dag.

Jag minns toabesöken som blev längre och längre och jag kommer ihåg hur jag försökte berätta för mamma att det var blod i mitt bajs. Jag vågade inte säga blod, så jag sa "något rött". Hon frågade om jag hade ätit rödbetor, det hade jag förvisso - två dagar innan. Det var förmodligen rödbetor. Varje dag, rödbetor. Jag vågade inte försöka en gång till, vet inte varför, men jag minns att jag tänkte - varje gång jag satt där på toan och det gjorde så ont - att NU! Nu kommer det onda ut, och så mår jag bra sen. Jag måste bara få ut det onda.

Jag fick aldrig ut det onda. Det här är början på min historia.