Magkänsla - Ulcerös Colit

Så jag har alltså varit i Peru - det som kanske inte var så smart... Men hallå liksom, hur smart orkar man vara alltid? Jag är inte beredd att låta bli att se världen bara för att jag råkar ha en diagnos. Däremot kan jag inte förneka att jag var ganska rädd innan jag åkte. Tidigare har jag hållit mig till att åka till länder inom Europa för att jag liksom inte har vågat åka till de där exotiska platserna där de... inte har möjlighet att hantera mat på bästa sätt. Jag har alltid sett framför mig hur jag lyckas få någon liten skitbakterie, blir dödssjuk och sedan... typ har en akut mardrömsresa hem i ett plan där luftkonditioneringen av någon anledning har pajat (jag vet inte vad det har med saken att göra men i min mardröm är det så), jag sitter och svettas och undrar vad fan jag skulle ge mig iväg för.

Min läkare reagerade knappt på att jag skulle åka och överläkaren på vaccinationsavdelningen tog allt med ro och skrev ut lite extra antibiotika ifall jag skulle få turist-diarré. Allt detta lugn gjorde att jag kände mig lite mer tillfreds med mitt beslut att resa till andra sidan jorden. Så länge jag höll mig till vegetarisk och väl tillagad mat skulle nog allt gå bra, och om inte så hade jag ju antibiotikan. Tsss... Jag måste ha fått i mig nån liten riktigt elak sak. Nåt som bara liksom... triggade igång slemhinnan. På en vecka kände jag mig lika dålig som jag vanligtvis känner mig efter en månads stadigt nedåtgående spiral. Min antibiotika var slut (för den hjälpte ju, not) och jag hade inte tillräckligt med medicin för att äta dubbel dos under hela resan (smart-ass). Jag var övertygad om att det skulle sluta som i ovanstående stycke. Men det vände! Och dessutom fick jag än en gång bevisat vilken stålkvinna jag är för fan heller att det där skulle hindra mig från att ha kul. Visst fick man grimasera ibland men det gick vägen och nu är jag så glad att jag åkte! Det var liksom värt det! Fast nästa gång ska jag ha med mig medicin så att jag kan trippla dosen vid behov...