Lugnande besked...
Det är det jag har gått och varit småorolig för sen undersökningen, att jag helt plötsligt ska ha fått cancer och hela mitt liv vänds upp och ner. Men nu kan jag alltså andas ut.
Det faktum att jag inte hade någon med mig på koloskopin spädde lite grann på min oro tror jag. Jag funderade på om jag skulle be någon att följa med men så tänkte jag äh, så larvigt, det behövs ju inte. Ibland är man så dum alltså. Inte för att jag hade behövt hålla någon i hand eller så, men man är ju precis dyngrak när man ligger där. Trots att man tycker att man är helt med och förstår allting så är allt en enda stor fylledimma efteråt. Jag har vaga minnen av hela undersökningen, men det är jobbigt att inte komma ihåg exakt vad läkaren sa.
Det är också jobbigt att känna den där lite bakisaktiga ångesten när man inte vet riktigt vad man själv har sagt, men det är ju ett mindre problem i sammanhanget. Fast... har man varit på fest kan man alltid ringa en kompis och fråga - nästa gång får helt enkelt någon följamed på partyt. För oh vilket party det är... not.
Hej! jag har också sjukdomen Ulcerös Colit och jag har haft min diagnos i ett år och fyra månader. Ibland känner jag mig helt ensam om det, ingen jävel vet ju vad det är! Jag har haft ett helvete att acceptera det här och i början försökte jag ta livet av mig två gånger men sen fick jag börja gå till en psykolog för att acceptera sjukdomen.
Jag tycker det är super bra att du skriver om det här för själv kan jag inte få ord på det, jag skämtar mest bort det och kan inte ta det seriöst. Jag äter 17 tabletter om dagen, salazyporin, duroferon, kortison, imurel och någon till jag inte minns namnet, läste om järntablett grejen, jag har ätit dom i två år på grund av blodbrist. Det va så allt började. Ursäkta att jag tog upp din tid med denna info, haha!
Tusen tack för en bra blogg. Har läst alla inlägg flera gånger och det känns bra att veta att man inte är ensam!
Visst behövs det ord för vår sjukdom. Den är - som du skrev i ett tidigare inlägg - inte särskilt charmig. Ingenstans finns att ta del av erfarenheter från andra. Man blir ensam. Man fokuserar på att inte visa hur sjuk man är; att låtsas som det inte finns. Och Elin - varför ber du om ursäkt för att du tar upp tid? Tänk om vi andra vill höra hur du har det? :)
