Magkänsla - Ulcerös Colit

Jag minns inte så mycket från min första sjukhusvistelse. Jag kommer ihåg min första koloskopi och en sköterska som säger, "hon har ont, vi ger henne lite mer". Jag kommer ihåg att jag fick två påsar blod och en konstig scen där jag plötsligt, efter min undersökning, ser min bästa kompis mamma. Jag kommer ihåg det som att jag rullades ut ur undersökningsrummet in i ett annat rum och att hon liksom bara sprang in i oss, medan hon var på genomgående - genom rummet som jag placerades i. Så kan det naturligtvis inte ha varit, det vore ju jättekonstigt. Men min bästis var på sjukhuset samma dag som jag lades in, det är möjligt att hon till och med var där för en koloskopi. Jag har en bild av kompisens mamma en bit bort och min mamma som har ett samtal med henne, lite småskrikande för att de befinner sig i olika rum. Den andra mamman säger: Jaså, är ni också här. Mamma: Ja (här håller de nog igång någon konversation som har fallit ur mitt minne) och sen: De säger ju ingenting (och syftar på oss döttrar, som håller tyst med hur dåligt vi mår. Dumma oss.) Oh, vad fragmentariskt berättat det blir, men ni kan ju fatta hur det ser ut i mitt huvud då. Mycket fragmentariskt minsann!

Mamma sov med mig på sjukhuset. Jag fick massor med kortison och det var väldigt grönt. Allt är grönt på Mälarsjukhusets barnavdelning, eller var i alla fall. Väggar, gardiner, möbler. Grönt, grönt, grönt. En slags svår grön. Så man mår lite illa.