Magkänsla - Ulcerös Colit

Magknipen har börjat göra sig påminda på senare tid.

För er som inte vet är jag för tillfället hyfsat symtomfri, vilket är fantastiskt, men man lär sig ju att inte ta det för givet... Nu har jag alltså magknip några gånger om dagen. Det är alltid så det börjar för mig, de första tecknen på ett nytt skov. Jag har slarvat lite med medicinen så det är inte så konstigt att det händer. Jag är heller inte så orolig, är jag noga med mina piller nu så går det nog bra, men varje gång det händer är det som att tiden stannar.

Det kramar till, någon vrider om mina tarmar. Jag börjar andas ytligt, försöker hålla hela kroppen så neutralt som möjligt. Det känns som att jag blir kall, men en svettdroppe letar sig fram i tinningen. Jag vill hålla i något, hårt. Jag är som ett djur som är på sin vakt; stel, fryst. Har jag sällskap ler jag lite större, nickar ibland, försöker att lyssna men hör ingenting. Och så blir jag rädd. Rädd för vad som kanske håller på att hända. Rädd för att ännu ett skov är på väg och att mitt liv än en gång ska begränsas till det jag för dagen orkar.

Sen går det över, och så kan jag ta ett andetag och fortsätta mitt liv.