Sent svar
Elin. Vad glad jag blev av din kommentar! Jag är bara så arg att jag läser den först nu och inte direkt när du skrev, förlåt! Det är för dig som jag har startat den här bloggen, för dig och för andra som du. Som sagt, jag blev glad, men också väldigt ledsen såklart. Ledsen för att du måste känna sådär. Ledsen för att du har försökt ta ditt liv - men bra att du pratar om det! För det är bra att prata om det har jag hört. Jag har själv lite svårt för det, det känns ju som att man tjatar om det och dessutom går det liksom inte riktigt att förklara för någon som är oinsatt... Men samtidigt har jag haft vänner som har blivit ledsna när jag inte har sagt något (när jag, som jag ofta gör, har haft jätteont och gått och härdat ut samtidigt som jag har känt mig som stålkvinnan och litegrann faktiskt blivit irriterad på de andra - för de skulle bara veta hur ont jag har!) och så då, när mina vänner slutligen förstår att jag har ont så får de dåligt samvete eftersom de har skrattat på som vanligt (vilket jag ju ville att de skulle göra - det var ju därför jag höll tyst) och därför vill de att jag ska säga till istället. Men som sagt, palla säga det hela tiden! Jag kommer ihåg första gången jag träffade en läkare för min sjukdom, det var innan jag fått någon diagnos då alltså. Jag vägde väl 25 kilo och kunde inte stå i mer än några sekunder innan jag svimmade. Mamma satt till vänster om mig och medan läkaren ställde den ena frågan efter den andra; "Hur ofta går du på toa?" "Har du blod och slem i avföringen?" "Hur länge har du känt så här?", såg jag hur mammas ögon blev större och större och själv kände jag hur jag kröp ihop av skam. Varför hade jag inte sagt något? Stackars mamma, hon måste ha känt sig hopplös. Jag önskar att jag hade vågat berätta. Elin, jag tror att du är stark. Jag hoppas att du fortsätter läsa! Kram
Strössel. Tack till dig också. Jag känner mig så tvärsäker på att det är rätt att blogga nu helt plötsligt, att det faktiskt behövs! Och du har rätt, ingen behöver be om ursäkt när de skriver här!
Gud va jag känner igen mig när jag läser! Det känns som om man tjatar. helt klart! När jag började i ny klass i höstas så valde jag att berätta för alla vad jag har, för det är ju en del av mig. Men det jag fic höra då var att jag tjatade och att jag ville att folk skulle tycka synd om mig, vilket verkligen är det sista jag vill. Jag vill att folk ska se mig precis som dom ser på alla andra. Jag vill inte ha en offerkofta.
Jag kände samma sak när läkaren frågade mig, varför har jag inte sagt något? Egentligen är ju inte det helt konstigt. vem vill berätta något sånt för sin mamma?
Tusen tack för den här bloggen!
Jag känner igen mig i beskrivningen av hur man låtsas klara allt, fast man går på benpiporna. Andras små kränpor irriterar - de sitter inte i oberäknerliga 5-120 minuter på toa på morgonen, de behöver itne gå två trappor ner på jobbet för att gå på toa (för att ingen ska höra eller märka), de behöver inte vakna 4 gånger varje natt och de behöver inte...ja, ni vet. Och hur förklarar man för en särbo som man träffar 2 helger i månaden hur det står till? Hur har man ett funegrande sexliv mellan rektallösningarna? Ja, ni vet - men ingen annan vet.... Hurra för dig som åkte till Peru! Jag ska också knäppa den här ovälkomna gästen på näsan och leva, inte bara överleva!
