Svar till Cilla
Hittade din blogg här i letande efter UC, min sambo har nyligen fått denna diagnos och jag försöker få lite insikt i hur detta kan vara att ha denna sjukdom!
Kommer kika in lite då och då. Skönt med en lite humoristisk sida i allt detta elände! Kämpa på!
/Cilla
Hej Cilla,
Det var ett tag sen du lämnade din kommentar. Till mitt försvar får jag väl säga att jag bor mellan två lägenheter och har lite begränsad tillgång till internet, därav de långa intervallen mellan inläggen. Hoppas ni stannar kvar ändå.
Anyway, tanken var ju att jag skulle svara dig, inte sitta här och komma med dumma bortförklaringar.
Ädla du som självmant letar efter insikt! Det är inte alla som gör det skulle jag tro, men så fantastiskt bra att du gör det. Som sagt är det inte megasköj (som vi säger i Götet... eh not) att förklara sin sjukdom och hur man känner hela tiden. Och det paradoxala i sammanhanget är ju att det ändå är väldigt viktigt att de som står nära har någon form av förståelse. Med paradoxalt menar jag att det är lite svårt att få förståelse om den som är sjuk inte orkar förklara - därför är det så fantastiskt att det finns de som ger sig ut i djungeln och letar på egen hand!
OBS! Varning för amatörmisstag: låtsas i jisse namn aldrig inför din sambo att du är någon expert på ämnet och du i ditt sökande har hittat någon slags lösning eller förklaring för då fallerar alltihop i alla fall. Det är ingen annan än JAG som är expert på MIN sjukdom. Punkt. (Inskränkt? Tss... Någonstans ska man väl brottas med psykologiska tillkortakommanden? Ingen är ju perfekt och även solen har sina fläckar och det där. Jag är i alla fall ödmjuk och det är ju bra.)
Kram Hanna
Nu sitter jag som "byäldste" här och tänker. Cilla och Hanna. Jag tror det bästa är att se till att den som har sjukdomen får berätta. Berätta hur det är, hur man känner sig och vad som är "det värtsa som kan hända". Lyssna, försök att ta udden av "cdet värsta som kan hända". Vilka rädslor ska upp i ljuset, vilka känslor ska häva sig upp över dikeskanten. För de är olika från person till person. Eftersom sjukdomen till stor del är så förknippad med vår undre halva av kroppen har många rädslor som är förknippade med intimitet, sexualitet och självkänsla. Ge din partner/vän tid att strukturera sin rädsla, vad som är ovant, okänt och obekvämt. Visa med din kropp, dina händer och din tid vad du själv klarar av. Ge livet möjlighet att hitta nya och annorlunda sätt att fördjupa gemenskapen. Var ärliga mot varandra.
Yes! Tack Strössel för dina kloka ord!
Jag tänker att det är skillnad på att prata om vad man känner och hur sjukdomen yttrar sig. Medan det naturligtvis alltid är en själv som vet (nåja, tror sig veta) hur man känner så är det bara man själv som också kan berätta det. Jag kan ju inte sitta här och veta vad någon annan känner.
Men jag tycker att det kan vara jobbigt att beskriva symptom - och det i sig är, tycker jag, en del i att förstå. Därför är det bra att som komplement söka förståelse och insikt på andra ställen än bara hos sin partner.
Men det är ju bara vad jag tänker... Andra tankar?
