Mitt liv som utbildningsobjekt
Apropå Strössels kommentar, jag bidrar gärna till en sån bok.
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om "henne" med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: "du kan behålla skorna på". Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! "Du kan behålla skorna på". Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
"Du kan behålla skorna på." Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.
När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om "henne" med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: "du kan behålla skorna på". Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! "Du kan behålla skorna på". Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.
"Du kan behålla skorna på." Tss
PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS
Kommentarer
Postat av: Strössel
Ja, vad ska man säga? "Du kan behålla skorna på, men lägg självkänslan på stolen i hörnet!"
Eller??
Postat av: Lina
Hej! Jag fick min diagnos i April detta året, Ulcerös kolit. ja upplever det jobbigt, skulle va skönt o byta några ord med någon som lever med samma sjukdom.. Jag gör det helst inte via min blogg men kika gärna in o kommentera om du vill så kanske vi kan via msn eller något annat. Mvh Lina
Trackback
