Mitt patientbeteende
Så här är det att gå till läkaren:
Jag är alltid medveten om vad jag har på mig. Det finns alltid en risk för eventuell rektroskopi, vilket innebär att jag ofta har kjol. Efter kommentaren "du kan behålla skorna på" (hänvisar till tidigare inlägg) är det oviktigt vilka skor jag har. Vet iofs inte om det någonsin har varit viktigt, mer än att jag är förtjust i snygga skor. Men det hör inte hit.
Jag är alltid väldigt trevlig mot receptionist och sköterskor, vill liksom inte vara till besvär. Här bör tilläggas att jag förhoppningsvis befinner mig på ett sjukhus som jag känner till. Jag tycker inte om nya sjukhus, alla har olika system. Man ska följa en bokstav, sen en symbol och ibland en färg, fast först ska man hitta rätt hus och innan man gjort det är det fördelaktigt om man har skaffat en karta över halva Vintergatan för det är ungefär så stort sjukhuset känns när man är där för första gången. Dessutom tycker jag inte om att verka virrig, vända i korridorer eller gå fram till fel reception. Sahlgrenska känner jag till vid det här laget, som jag redan nämnt ligger mag- tarmmottagningen i hus fem, på Bruna stråket (Haha, det är fortfarande roligt).
När jag väl sitter i väntrummet har jag alltid med mig en bok. Jag har lärt mig att det ofta blir väntetid och jag accepterar det som en nödvändighet - inget att bry sig om liksom. När det vid sällsynta fall händer att jag får träffa min läkare endast 10 minuter efter utsatt tid blir jag ypperligt nöjd och kommenterar förmodligen den korta väntetiden också. Väl inne hos min läkare är jag artigheten själv. Jag tror inte att det finns någon annan situation i mitt liv då jag är så artig. Jag är så innerligt tacksam att den här människan vill åta sig mig och min sjukdom så jag förringar mina symtom så att det inte ska bli så jobbigt, igen: Man vill ju inte vara till besvär.
Nog för att det är bra att vara glad och trevlig men finns det kanske gränser? Får jag kanske lida själv av att jag inte ställer krav. Som efter min senaste koloskopi då jag kom hem och inte riktigt visste om jag hade cancer eller ej. Det hade ju varit lite skönt att få veta, jag kanske skulle ha krävt att någon pratade lite med mig? Har aldrig riktigt analyserat mitt patient-beteende förut. Det är nog lite nyttigt.
Jag är alltid medveten om vad jag har på mig. Det finns alltid en risk för eventuell rektroskopi, vilket innebär att jag ofta har kjol. Efter kommentaren "du kan behålla skorna på" (hänvisar till tidigare inlägg) är det oviktigt vilka skor jag har. Vet iofs inte om det någonsin har varit viktigt, mer än att jag är förtjust i snygga skor. Men det hör inte hit.
Jag är alltid väldigt trevlig mot receptionist och sköterskor, vill liksom inte vara till besvär. Här bör tilläggas att jag förhoppningsvis befinner mig på ett sjukhus som jag känner till. Jag tycker inte om nya sjukhus, alla har olika system. Man ska följa en bokstav, sen en symbol och ibland en färg, fast först ska man hitta rätt hus och innan man gjort det är det fördelaktigt om man har skaffat en karta över halva Vintergatan för det är ungefär så stort sjukhuset känns när man är där för första gången. Dessutom tycker jag inte om att verka virrig, vända i korridorer eller gå fram till fel reception. Sahlgrenska känner jag till vid det här laget, som jag redan nämnt ligger mag- tarmmottagningen i hus fem, på Bruna stråket (Haha, det är fortfarande roligt).
När jag väl sitter i väntrummet har jag alltid med mig en bok. Jag har lärt mig att det ofta blir väntetid och jag accepterar det som en nödvändighet - inget att bry sig om liksom. När det vid sällsynta fall händer att jag får träffa min läkare endast 10 minuter efter utsatt tid blir jag ypperligt nöjd och kommenterar förmodligen den korta väntetiden också. Väl inne hos min läkare är jag artigheten själv. Jag tror inte att det finns någon annan situation i mitt liv då jag är så artig. Jag är så innerligt tacksam att den här människan vill åta sig mig och min sjukdom så jag förringar mina symtom så att det inte ska bli så jobbigt, igen: Man vill ju inte vara till besvär.
Nog för att det är bra att vara glad och trevlig men finns det kanske gränser? Får jag kanske lida själv av att jag inte ställer krav. Som efter min senaste koloskopi då jag kom hem och inte riktigt visste om jag hade cancer eller ej. Det hade ju varit lite skönt att få veta, jag kanske skulle ha krävt att någon pratade lite med mig? Har aldrig riktigt analyserat mitt patient-beteende förut. Det är nog lite nyttigt.
Kommentarer
Postat av: Strössel
Men herre jisses - varför är vi så här? Jag har fått diagnosen tjocktarmscancer plus diabetes puls UC. Lik förbannat väntar jag. Jag väntar på att någon snäll människa från sjukhuset ska höra av sig och berätta vad man tänkt att göra med mig. Och här sitter jag. I stället för att ställa krav på vad som ska göras. Precis som du - kanske skulle man ställa lite krav själv?
Nej - kamrater. Nu är det dags att ta kommandot äver våra liv. Dags att bestämma hur det ska vara. Eller hur?
Trackback
