Magkänsla - Ulcerös Colit

Jag har en kompis som läser till psykolog. Igår frågade hon mig om jag någonsin har funderat på att gå och prata med någon om att vara sjuk. Nu lät det kanske som att hon frågade för att hon tyckte att jag var manisk eller nåt, av någon anledning blir det alltid så när man pratar om psykologer, men så var det alltså inte. Det var av ren nyfikenhet.

Jag har inte funderat så mycket på det faktiskt. Någon gång har det hänt, men jag har alltid slängt bort tanken när den har kommit. "Jag behöver inte prata med nån, jag klarar mig själv" liksom. Men faktum är att när jag är riktigt sjuk så känner jag mig så jävla värdelös. Jag är van vid att vara den som ställer upp, hjälper till, tar tag i saker, sprider energi, är allmänt användbar helt enkelt (om man ska prata i objekttermer). Men när jag är dålig så orkar jag inte, inte alls. Det kan, som min vän också påpekade, mycket väl vara så att jag är lite mer som de flesta är när jag är sjuk, det vill säga: Inte är sist kvar efter arrangemanget för att se till att allt är städat, kanske är lite mer återhållsam i diskussioner, låter bli att vifta med handen vid varenda möte och säga "det kan jag göra!". Men jag VILL hjälpa till. Och när jag inte kan det känner jag mig värdelös.

Jag tror att det största problemet ligger i att jag känner att det är något annat än jag själv som har kontrollen, som bestämmer över mitt liv. Jag kan till exempel tänka att "jag kan aldrig åka till Afrika och volontärarbeta, och det är den här jävla sjukdomens fel!". Nog för att jag har funderat på att volontärarbeta i Afrika, men det är faktiskt inte så väldigt troligt att jag skulle göra det även om jag var frisk. Men om jag vore frisk så hade jag kunnat välja, och det är där, i valet, eller snarare att inte kunna välja, som problemet ligger. Tydligen är det någonting grundläggande hos människor att ha väldigt svårt att hantera begränsningar, enligt min psykologkompis alltså. Det ligger något betryggande i det tycker jag, att det är en mänsklig företeelse att må dåligt för att man inte kan, rent fysiskt, gräva brunnar i Afrika. Jag gillar det.

Sen är det ju det där att jag inte kan med att vara svag i min sjukdom; att jag inte kan med att be någon följa med när jag ska göra något jobbigt. Att jag överhuvudtaget pratar om min sjukdom som om det vore lite lätt huvudvärk. Det skulle nog inte vara helt dumt med lite perspektiv kan jag tänka.

Jag ska fundera lite till. Kanske.