Magkänsla - Ulcerös Colit

Ibland försöker jag erinra mig första gången jag kände mig sjuk, men det går naturligtvis inte. Allt har blandats ihop och suddats ut och det som nu återstår är fragment av minnen, diabilder av vad som hände, hur det kändes och vad som sades. Jag minns en höst, 1995, av mycket magont. Jag kommer ihåg en rutin som snabbt blev självklar: Så fort jag kom hem från skolan var jag tvungen att gå upp på mitt rum och lägga mig på mage på sängen, innan jag orkade gå vidare med resten av dagen. Jag låg där, helt stilla, och kände hur de olika stadierna av magknip avlöste varandra tills jag slutligen kände att det började lätta och jag kunde slappna av. Ibland tog det vid igen så fort jag rörde mig, ibland kunde jag sen gå ner till mamma om hon var hemma. Jag lärde mig strukturen i min pastellfärgade blomtapet utantill den hösten. Detta var inget jag gjorde med sorg eller ilska i bröstet, det var mer så det var. Visst var jag rädd, men jag intalade mig alltid att jag skulle må bra nästa dag.

Jag minns toabesöken som blev längre och längre och jag kommer ihåg hur jag försökte berätta för mamma att det var blod i mitt bajs. Jag vågade inte säga blod, så jag sa "något rött". Hon frågade om jag hade ätit rödbetor, det hade jag förvisso - två dagar innan. Det var förmodligen rödbetor. Varje dag, rödbetor. Jag vågade inte försöka en gång till, vet inte varför, men jag minns att jag tänkte - varje gång jag satt där på toan och det gjorde så ont - att NU! Nu kommer det onda ut, och så mår jag bra sen. Jag måste bara få ut det onda.

Jag fick aldrig ut det onda. Det här är början på min historia.