Magkänsla - Ulcerös Colit

På vintern kunde jag inte äta ordentligt längre. Maten växte i munnen på mig och varje tugga gjorde att jag mådde mer och mer illa. Frustrationen hos mina föräldrar växte i takt med att min aptit krymte. De försökte med min favoriträtt, med lockelser, med tvång och tillslut med anklagelser. "Du har ju anorexi." "Nej det har jag inte, jag spyr aldrig upp det jag äter." "Det måste man inte. Du äter ju inte." "Jag kan inte!"

Jag minns att vi skulle åka skridskor med fritidsgården en dag. Jag följde med, hade mina skridskor med mig, men orkade aldrig snöra dem. Jag vet att jag gick in med min fritidsledare för att gå på toa, några andra skulle äta men jag avstod. Sen följde jag med ut igen. Satte mig bredvid den spolade plätten och tittade på när de andra åkte. Det var kallt, men jag satt still. Så länge jag inte rörde mig höll magen sig lugn. När jag kom hem sa min mamma att hon tyckte om att se lite rosor på mina kinder. Jag tyckte det var skönt att hon trodde att jag hade haft en aktiv dag och valde att inte tala om att jag inte hade åkt någonting. Jag ville inte förstöra bilden för henne.

En morgon när jag kom till fritidsgården, det var på sportlovet, kände jag mig nöjd. Jag hade ätit en hel tallrik yoghurt till frukost. Ganska snart kände jag hur jag började må illa, jag skulle bli tvungen att spy. Toaletterna var upptagna. Jag svalde. Vågade inte tala om för någon att jag skulle behöva spy. Svalde igen. Tänkte att snart måste ju någon vara klar på toa! Jag svalde och svalde tills... Yoghurtspya över hela golvet. Jag ville försvinna. Det gjorde jag. Hem. Jag kom inte tillbaka till fritidsgården det lovet.

Några dagar senare lades jag in på Mälarsjukhusets barnavdelning. Jag var 12 år och vägde 26 kilo.