Magkänsla - Ulcerös Colit

De starkaste minnena jag har av den första sjukdomstiden är de gånger jag fick helt okontrollerbara känsloutbrott. Det kanske låter som att jag ständigt har stenkoll på mina känslor, det har jag naturligtvis inte - i tonåren gick jag ständigt omkring som en gejser, man visste aldrig riktigt när jag skulle spruta ur mig kokande vatten, allra minst jag själv. Nu för tiden blir jag mycket sällan förbannad, mest tjurig och tyst. Vad jag vill komma till är att det är en skillnad mellan de okontrollerbara känsloutbrotten som jag talar om, och att bli arg för att någon säger något dumt, eller ledsen för att man slog sig på tummen. De här känsloutbrotten har etsat sig fast just på grund av känslan av total brist på kontroll; de dök upp helt oväntat, till synes oprovocerat och det fanns ingenting jag kunde göra för att stoppa eller hindra det.

En gång var familjen och hälsade på på sjukhuset. Det var vår, jag kommer ihåg att jag låg inne just den veckan då bladen sprack du vet, och mamma tyckte att vi skulle gå ner på stan lite. "Jag vill inte" sa jag, men mamma trugade. Då var det som att trycka på en knapp. Jag la mig ner, skrek rätt ut och gick inte att trösta, mamma försökte men jag slog henne bara. Min favoritsköterska hörde mig och kom in. Jag grät mot hennes axel och sa "jag vill inte, jag vill inte". "Jag vet" sa hon bara, "ingen vill att du ska vara sjuk". "Nej" sa jag, "jag vill inte gå ner på stan". Hon tittade bara på mig, sen sa hon "nu går du ner på stan Hanna".