Magkänsla - Ulcerös Colit

Det är så himla bra med vår moderna informationsålder för om man börjar fundera på existentiella frågor, vilket ju är helt möjligt ibland. Speciellt på hösten av någon anledning. Om man gör det, funderar alltså, då är det bara att gå in på Wikipedia, så får man svar. Det finns till exempel en artikel som heter just "Meningen med livet". Om man söker en mer utförlig artikel är den engelska versionen ännu mer välarbetad.

 

För en del är meningen med livet att bygga en egen flygmaskin. För andra att flytta till landet och se sin son växa upp, börja skolan och dansa balett. För många är det att hitta lyckan, att känna sig nöjd i det lilla. Sluta söka det stora hemliga, karriär eller kändisskap och känna sig som ett med prästkragen eller humlan som befruktar prästkragen.

 

Ibland är det så jobbigt att inte känna till meningen. Det bottnar i en rädsla för insikten att det inte finns någon mening, att allt bara är en slump och anledningen att vi finns här just nu bara är resultatet av en naturens nyck. Det känns ju som ett sånt enormt projekt som bara resulterar i ingenting i så fall. Fullkomligt onödigt. Och det är ju synd att tänka att livet är onödigt, för det innehåller ju så mycket.

 

Det jag har svårast med är nog att, trots att den gemensamma nämnaren för de flesta teorier kring meningen med livet är lycka, kärlek och gemenskap så finns det så mycket hat. Om det är något som är ännu mer onödigt än ovanstående teori om ingentinget, så är det väl hat. Vad skulle det leda till? Suck... meningen med livet är tröttsamt ibland alltså.

I expect to be in this world just this time; any good thing that I can do, or any kindness that I can show to any of my fellow-creatures, let me do it now; I don't want to defer or neglect it, for I shall not pass this way again.

 

Citatet är hämtat från sidan "Meanings of life".

En kompis fick syn på mitt frikort till sjukvården förut. Hon började skratta och sa "har du ett sånt! Det är ju bara panchisar som har". Japp. Jag är officiellt en panchis.

Hej, jag heter Hanna och jag är panchis. Jag har rätt till fri sjukvård. Så mycket tid spenderar jag på sjukhuset.

Tack och godnatt.

Hm... har inte mått så toppen de senaste dagarna. Jag har ont i huvudet, jag är yr och jag har svårt att somna. Förut på spårvagnen fick jag ett sånt mysigt magknip. Naturligtvis var det helt fullt och jag hade ingen sittplats. Hur gör man då? Säger, ursäkta, skulle jag kunna få sitta där - jag fick så ont i magen. Eh. Skulle inte tro det. Jag står kvar och försöker försätta mig själv i trance istället. Inte tänka på var man är, hur det känns eller hur lång tid det är kvar till att man är framme.

Jeeez, det är mycket nu. De som ständigt påstår att mina skov beror på stress är välkomna att ta tester, för det är länge sen jag var såhär stressad och inte märker jag någon skillnad på magen...

Var annars och tog de där proverna (som ju alltså blev lite dyra den här gången, grrr). Det är smått komiskt. Jag är som ett barn. De har efter mycket om och men kommit fram till att det är lättast att sticka mig i handen - men de måsta vara två för bara en klarar det tydligen inte. Det är också viktigt att det är den minsta nålen, annars spricker kärlet - det är tur att det inte är en himla massa rör de ska ha. Och sen får jag en stor jädra tuss på handen så att det riktigt syns att jag har varit hos doktorn. Men eftersom det ofta går på första försöket numera (när de har utarbetat en sån fantastisk rutin) så känner jag mig så duktig (precis som att det vore min förtjänst). Så jag går lite stolt iväg med min tuss på handen. Annars är jag van vid att ha ungefär sex-sju stycken utspridda över armarna, så det känns liksom lite som att jag har åstadkommit något. Nästa gång borde jag be om ett klistermärke.

Fan! Nu glömde jag min tid för provtagning, igen! Jag begriper inte hur det går till. Jag går och tänker på det i flera dagar innan och liksom stressar upp mig, för att sen på själva dagen vara helt ovetandes om var jag borde befinna mig. Sen får jag en ny tid dagen efter och vet att om en vecka eller två dyker det upp en faktura på hundra spänn som är slängda i den omtalade sjön. Den borde vid det här laget vara full av pengar, någon som vet var den ligger?

Argh! Måste börja sätta påminnelse på mobilen, eller en lapp på dörren. "Du ska till sjukhuset ditt nöt!"

Tänkte att jag skulle ta och se lite positivt på det här med att ha varit sjuk för en gångs skull. Det blir så lätt en massa gnäll, ungefär som på kommunala arbetsplatser, där är det också ganska mycket gäll har jag fått för mig.

Här följer en lista på bra konsekvenser av att ha en kronisk sjukdom:

1. Jag inbillar mig att min sjukdom har gjort mig mer empatisk. Att den har lärt mig hur svårt saker och ting kan vara och att jag tack vare den har lärt mig att bättre tänka mig in i andra människors situationer.

2. Jag är inte heller lika snabb att döma andra eftersom jag har lätt att tänka att "han hade kanske en dålig dag".

3. Det är viktigt för mig att vara hälsosam; jag äter nyttigt, tränar och försöker sova sju timmar varje natt. När jag mår bra vill jag göra mitt bästa för att må bra fullt ut.

Jag har verkligen jättesvårt att skriva den här listan, framförallt eftersom jag hatar platityder och skyr allt vad "fånga dagen - citat" heter. Det känns liksom lite krystat. Men jag tror ändå att det kan vara bra att vända på allt det negativa ibland, för att använda en riktig klyscha: Inget ont som inte har något gott med sig. Yuck.

Ett tag tänkte jag till och med skriva att jag har hunnit läsa ganska många böcker, men då la jag ner. JISSES, jag hade väl hellre sprungit runt helt symtomfri och typ gjort vad jag velat i stället för att ligga i sängen och läsa?! Det kan man ju göra innan man ska sova menar jag. Nu känns det dock betydelsefullt, för att liksom behålla den positiva auran som det ändå var tänkt att det här inlägget skulle präglas av, att poängtera att jag helhjärtat tror på ovanstående tre påståenden.

Jag har en kompis som läser till psykolog. Igår frågade hon mig om jag någonsin har funderat på att gå och prata med någon om att vara sjuk. Nu lät det kanske som att hon frågade för att hon tyckte att jag var manisk eller nåt, av någon anledning blir det alltid så när man pratar om psykologer, men så var det alltså inte. Det var av ren nyfikenhet.

Jag har inte funderat så mycket på det faktiskt. Någon gång har det hänt, men jag har alltid slängt bort tanken när den har kommit. "Jag behöver inte prata med nån, jag klarar mig själv" liksom. Men faktum är att när jag är riktigt sjuk så känner jag mig så jävla värdelös. Jag är van vid att vara den som ställer upp, hjälper till, tar tag i saker, sprider energi, är allmänt användbar helt enkelt (om man ska prata i objekttermer). Men när jag är dålig så orkar jag inte, inte alls. Det kan, som min vän också påpekade, mycket väl vara så att jag är lite mer som de flesta är när jag är sjuk, det vill säga: Inte är sist kvar efter arrangemanget för att se till att allt är städat, kanske är lite mer återhållsam i diskussioner, låter bli att vifta med handen vid varenda möte och säga "det kan jag göra!". Men jag VILL hjälpa till. Och när jag inte kan det känner jag mig värdelös.

Jag tror att det största problemet ligger i att jag känner att det är något annat än jag själv som har kontrollen, som bestämmer över mitt liv. Jag kan till exempel tänka att "jag kan aldrig åka till Afrika och volontärarbeta, och det är den här jävla sjukdomens fel!". Nog för att jag har funderat på att volontärarbeta i Afrika, men det är faktiskt inte så väldigt troligt att jag skulle göra det även om jag var frisk. Men om jag vore frisk så hade jag kunnat välja, och det är där, i valet, eller snarare att inte kunna välja, som problemet ligger. Tydligen är det någonting grundläggande hos människor att ha väldigt svårt att hantera begränsningar, enligt min psykologkompis alltså. Det ligger något betryggande i det tycker jag, att det är en mänsklig företeelse att må dåligt för att man inte kan, rent fysiskt, gräva brunnar i Afrika. Jag gillar det.

Sen är det ju det där att jag inte kan med att vara svag i min sjukdom; att jag inte kan med att be någon följa med när jag ska göra något jobbigt. Att jag överhuvudtaget pratar om min sjukdom som om det vore lite lätt huvudvärk. Det skulle nog inte vara helt dumt med lite perspektiv kan jag tänka.

Jag ska fundera lite till. Kanske.

Så här är det att gå till läkaren:

Jag är alltid medveten om vad jag har på mig. Det finns alltid en risk för eventuell rektroskopi, vilket innebär att jag ofta har kjol. Efter kommentaren "du kan behålla skorna på" (hänvisar till tidigare inlägg) är det oviktigt vilka skor jag har. Vet iofs inte om det någonsin har varit viktigt, mer än att jag är förtjust i snygga skor. Men det hör inte hit.

Jag är alltid väldigt trevlig mot receptionist och sköterskor, vill liksom inte vara till besvär. Här bör tilläggas att jag förhoppningsvis befinner mig på ett sjukhus som jag känner till. Jag tycker inte om nya sjukhus, alla har olika system. Man ska följa en bokstav, sen en symbol och ibland en färg, fast först ska man hitta rätt hus och innan man gjort det är det fördelaktigt om man har skaffat en karta över halva Vintergatan för det är ungefär så stort sjukhuset känns när man är där för första gången. Dessutom tycker jag inte om att verka virrig, vända i korridorer eller gå fram till fel reception. Sahlgrenska känner jag till vid det här laget, som jag redan nämnt ligger mag- tarmmottagningen i hus fem, på Bruna stråket (Haha, det är fortfarande roligt).

När jag väl sitter i väntrummet har jag alltid med mig en bok. Jag har lärt mig att det ofta blir väntetid och jag accepterar det som en nödvändighet - inget att bry sig om liksom. När det vid sällsynta fall händer att jag får träffa min läkare endast 10 minuter efter utsatt tid blir jag ypperligt nöjd och kommenterar förmodligen den korta väntetiden också. Väl inne hos min läkare är jag artigheten själv. Jag tror inte att det finns någon annan situation i mitt liv då jag är så artig. Jag är så innerligt tacksam att den här människan vill åta sig mig och min sjukdom så jag förringar mina symtom så att det inte ska bli så jobbigt, igen: Man vill ju inte vara till besvär.

Nog för att det är bra att vara glad och trevlig men finns det kanske gränser? Får jag kanske lida själv av att jag inte ställer krav. Som efter min senaste koloskopi då jag kom hem och inte riktigt visste om jag hade cancer eller ej. Det hade ju varit lite skönt att få veta, jag kanske skulle ha krävt att någon pratade lite med mig? Har aldrig riktigt analyserat mitt patient-beteende förut. Det är nog lite nyttigt.

Häromdagen fann jag mig återigen i situationen då jag ska förklara för en ny kompis om min sjukdom, och hur den yttrar sig. *Hänvisar till "Varför denna blogg?"* Det som är intressant när man pratar om att vara sjuk med någon som man tidigare inte har haft samma samtal med, är att det ibland kommer nya infallsvinklar. Jag minns en gång att en kompis frågade om jag trodde att jag hade varit samma person om jag inte hade varit sjuk. Det var första gången jag kände något som skulle kunna likna tacksamhet gentemot UC, eftersom jag insåg att jag nog inte skulle varit samma person om inte...

Vännen som jag pratade med häromdagen sa plötsligt: "Det kanske är därför du vill göra så mycket hela tiden, för att liksom kompensera för den tiden när du mår dåligt." Jag har aldrig tänkt på det sättet. Lite som jag tänker mig att jag skulle bete mig om jag visste att jag skulle dö om tio år och måste klämma in allt liv på den tiden. Kanske är det så litegrann. Helt säkert är det så att när jag mår bra blir jag alltid så fascinerad över hur mycket energi jag har. Jag funderar alltid på om det är så här alla friska är förunnade att må hela tiden och jag har ork att boka upp all ledig tid i kalendern. Att allt skulle spricka om jag plötsligt blev sjuk, det väljer jag att inte tänka på. Det är som upplagt för katastrof, jag vet, men det är så härligt att få må så där bra.

Jag ser inte alls på den här bloggen som någon slags informationscentral. Jag vet trots allt skamligt lite, med tanke på hur länge jag har varit sjuk. Vad jag skriver om är strikt mina egna upplevelser och iakttagelser. Vill man ha medicinsk information skulle jag väl säga att det är sjukvården och sin läkare som man får vända sig till.

Vill man sitta på sin kammare och läsa så har jag en sida att rekommendera, nämligen Netdoktor. Informativ och tydlig sida där de bland annat skriver om vad som är bra att tänka på innan resan. Kanske skulle ha läst det innan jag åkte till Peru...

Eftersom jag snöade in lite på relationer i ett tidigare inlägg kan jag lika gärna fortsätta på det temat. För det är ju inte bara i ett parförhållande som sjukdom kan ställa till problem, trust me, I know.

Det är ganska enkelt att skylla på sina föräldrar när det är något som man har lite svårt med i vuxen ålder. "Det är för att jag fick så lite uppmärksamhet", eller "pappa läste aldrig sagor för mig", eller kanske "jag fick massor med socker som barn, det är därför jag är tjock nu". Och så vidare.

Oh boy, jag har lagt mycket skuld på mina föräldrar. Mest på mamma. Helt omedvetet naturligtvis, det är ju inte som att jag har gått runt och tänkt "dumma mamma som gjorde mig sjuk, jag ska aldrig mer prata med henne". Det yttrade sig mer i extrem irritation så fort jag och mamma var i samma rum. Jag förstår att det är ett ganska vida spritt dotterfenomen, men jag tror att mina tonårs-separations-syndrom kombinerades med "jag är sjuk och mobbad och värdelös och du fattar ingenting jävla kärring-problem" som i sin tur ledde till att jag blev helt onåbar. Stackars mamma (och pappa).

Det har också hänt att jag har suttit och tänkt, "borde de inte ha upptäckt nåt lite tidigare", eller "varför lyssnade de inte". Men alltså. Mina små försök till att säga något var väldigt otydliga, jag vågade helt enkelt inte yttra hur dåligt jag mådde. Och med tanke på att jag själv gick och tänkte att "imorgon har det nog vänt, då mår jag nog bättre" kan jag verkligen förstå att mamma och pappa också gjorde det. Det har verkligen tagit ganska mycket tid och en hel del självrannsakan för att inse att mina föräldrar alltid har gjort sitt bästa. Det är ju helt självklart egentligen, men ibland är även jag lite trögfattad. Nu inser jag att det inte bara är mig det är jobbigt för, det är stundtals väldigt jobbigt för dem som står mig nära också. Min andra tunntarmsröntgen tror jag till och med var snäppet jobbigare för mamma än för mig.

---

Jag kommer väldigt bra överens med mina päron nu för tiden.

Häromveckan träffade jag päronen. Mamma frågade vid ett tillfälle hur det var med magen nu. "Bra" sa jag. "Är det helt säkert, det?" svarade hon.

Antingen har hon läst den här bloggen eller så har hon helt enkelt slutat lita på vad jag säger...

Jag fick för ett tag sen höra om en kvinna som precis hade skilt sig. Orsaken till skilsmässan var parets dåliga sexliv, som i sin tur berodde på att kvinnan hade Ulcerös Colit.

*plats för eftertanke*

Nu vet ju jag inga detaljer, det kan ju ha berott på en miljon saker till. Men jag blir ändå ledsen. Inte nog med att man ska behöva gå runt och vara sjuk, man ska gå runt och tänka på det som det som förstörde ens äktenskap.

Det är inte jättelätt att ha ett förhållande när man är sjuk, det är faktiskt till och med jättesvårt. Skitmegasvårt skulle man till och med kunna säga. För det första har jag själv ett litet twistat förhållningssätt till min sjukdom. Jag har lärt mig att berätta om det lite svalt och oberört i "vanliga" sammanhang, exempelvis på jobbet. Där kan jag sakligt redogöra för vad det betyder och jag har mina standardsvar som jag kör med (även om jag ibland önskar att jag kunde skicka även ytliga bekantskaper till den här bloggen och slippa köra repertoaren en gång till). Men när jag ska berätta lite djupare, och för någon som är viktig, då blir det ofta lite knasigare. Jag har ingen kontroll alls på mina känslor eller på mitt humör, och jag blir ofta kylig och snäsig, helt till synes utan anledning. Hur ska jag då lyckas få någon annan att inta en icke-twistad inställning till min sjukdom?

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att "bli vän" med min sjukdom, men jag antar att jag kanske skulle prata med någon... Hm... Nu vet ju inte jag om den här kvinnan var "vän med sin sjukdom", om paret pratade om det eller inte, eller egentligen någonting. Men jag vet att det måste vara svårt att vara både den som är sjuk och den som är frisk. Ofta tänker jag på min goda väninna som har opererat bort sin tjocktarm och på hennes fantastiska fästman som stod bredvid henne genom allt det jobbiga. Alla är inte lika starka.

Jag hoppas att kvinnan kan gå vidare och finna glädje i sitt liv igen. Kanske en man som är stark och orkar gå bredvid också, om hon vill.

Apropå Strössels kommentar, jag bidrar gärna till en sån bok.

Jag skulle lätt kunna skriva ett långt kapitel om känslan av vara totalt utelämnad. Man har ingen aning om vad som händer, man vet inte vilka prover som tas och varför, och framförallt, det finns inget ställe jag har känt mig så objektifierad på som på sjukhuset. Inte ens på dansklubb känner jag mig så mycket som något i stället för någon. Man är en sak som är trasig och måste fixas. Det är tur att jag har vänner och familj som gör sjukhusvistelser och -besök drägliga.

När jag var yngre och fortfarande tillhörde barnavdelningen har jag tydliga minnen av hur min läkare sitter och pratar om "henne" med min mamma. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte svara själv, han pratade ändå över huvudet på mig. Och det är ändå ingenting mot hur det kan vara nu. Min senaste rektroskopi: Jag kommer in i undersökningsrummet, läkaren tar fram en mapp som han tittar i (om det är ett dåligt försök att verka som att han är bekväm med situationen vet jag inte) och så ber han mig dra ner byxorna och lägger till: "du kan behålla skorna på". Det kan, för en utomstående, tyckas fjantigt att haka upp sig på det, men seriöst?! "Du kan behålla skorna på". Hos gynekologen får man i alla fall gå bakom en skärm och ta av sig nedertill. Och man behöver inte känna sig tillnärmelsevis lika förnedrad.

"Du kan behålla skorna på." Tss

---

PS: Jag har mött ett flertal underbara sjuksköterskor som också har hjälpt till att göra sjukhusvistelser drägliga. DS

I lördags åt jag middag med en kompis. När jag hade ätit upp och lagt ifrån mig besticken utbrister min kompis: "Vad bra du äter, vad stolt jag blir!" Jag tittade upp för att kontrollera att min kompis inte hade förvandlats till min farmor helt plötsligt, men så var det inte. Kompisen satt kvar och log uppmuntrande, jag försökte le tillbaka men kände att det nog mest liknande en konfunderad grimas. Har jag kommit till den punkten då mina kompisar ihärdit iakttar vad jag stoppar i mig, och efter det drar slutsatser kring mitt hälsotillstånd? Kanske.

Jag har redan berättat för min kombo att om jag slutar äta frukost är det riktigt illa. Jag kommer förmodligen inte säga något men om jag inte äter frukost har skovet gått rätt långt. Om hon märker att jag börjar äta dåligt kan hon köpa hem speciella grejer som hon vet att jag gillar för att jag ska få i mig lite kalorier. Gulligt.

Tänk om det här har spridit sig?! Jag märker ju att kompisarna sneglar lite oroligt på varandra när jag äter dåligt. Sen kan det komma ett försynt "hur mår du Hanna?". Beroende på vilka som är där svarar jag sedan antingen "Bra! Det är bra! Eller, helt okej i alla fall, jag har nyss ätit bara" eller så kan jag säga "Det är skit, men nu pratar vi om något annat". Har det här lett till att mina vänner nu betraktar mig varje gång jag äter för att liksom få reda på min medicinska status?

Jag kanske helt enkelt borde inleda varje måltid med en utvärdering av mitt hälsotillstånd; "idag go' vänner mår jag prima! Inga problem i magtrakten. Hugg in!" Eller vad som nu passar in beroende på mitt medicinska tillstånd.

Jag har tagit mig en sån där klämdag, en ledig dag och alltså en dag full av guilty pleasures. Till exempel Sex and the city och fruktsallad med o'boy-pulver, kanske nån Stevie Wonder-låt för att liksom fullfölja den patetiska resan. För länge sen såg jag de här dagarna som något lite... negativt. Som ett tecken på svaghet nästan. Nu vet jag bättre, de inträffar så sällan så när de väl inträffar omfamnar jag dem och riktigt känner energin åter flöda in i kroppen. Jag tror att det är helande. Nedstressande. Som yoga, nästan. Det här är numera den enda alternativa behandlingsmetoden jag sysslar med.

Jag går inte på akupunktur, jag dricker inga soppor från naturmedicinsbutiken och jag gör inga extra sit-ups på kvällen (tycker liksom de jag gör på dagen borde räcka). Betyder det att jag inte försöker tillräckligt? Borde jag gripa tag i varje halmstrå jag kan hitta för min egen hälsas skull?

När jag var yngre och lite mer new age gick jag på zonterapi. Det är en behandlingsmetod där man klämmer på olika zoner i fötterna som representerar andra zoner i kroppen. De ställen som representerade tarmen i mina fötter var liksom korniga och där klämde terapeuten ihärdigt varje gång jag var där. Det gjorde lite ont men var mest obehagligt. En del av behandlingen var annars rätt behaglig; fotbad och en lugn röst. Som komplement fick jag en burk med små runda piller. Jag skulle ta fem stycken varje gång jag fick magknip - varje gång, den tog ju slut på en vecka. Jag är fortfarande övertygad om att det var sockerpiller och hon hoppades på någon slags placeboeffekt. Efter att jag för tredje gången var tvungen att läggas in och än en gång avbryta zonterapi-behandlingen, som uppenbarligen inte gav något synbart resultat (om man inte räknar ökade sjukdomssymptom som resultat), slutade jag gå dit.

Nu håller jag mig till "lediga dagar". Är det dags att testa något nytt?

Förtydligande: Jag tror inte på att sit-ups gör dig frisk.

Måste komma ihåg att ironi sällan gör sig bra i skriven form...

Annars är det ju vår, och det gillar jag!

Goda nyheter! Det tunga artilleriet har verkligen hjälpt och  jag befinner mig fortfarande i det där lite religiösa stadiet då man är förundrad över hur härligt det är att må bra. En slags bekräftelse på att man inte alls var sådär inbillningssjukt trött utan att man faktiskt var det på riktigt, med tanke på hur bra man uppenabarligen egentligen ska må. Det är lite synd att det här nästan euforiska välbefinnandet (det är förmodligen det här som alla som varit nära döden och sånt snackar om) att det försvinner efter ett tag och man slutar uppskatta att vara frisk. Eller nåja, jag slutar faktiskt aldrig att göra det, men fascinationen lägger sig ju en aning och jag tillåter mig att bli sur då och då igen...

Funderar för övrigt på att läsa den här. Jag känner mig nästan lite provocerad innan jag ens har börjat men tänker att jag nog måste läsa innan jag kan döma. Någon som har läst?

Igår insåg jag att det var dags att ta till det tunga artilleriet. Det är lika med medicin som tas via ändan. Jag vet. C.H.A.R.M.I.G.T. Jag har lite att välja på; prednisolon stolpiller, Pentasa stolpiller eller Asacol rektalsuspension. Visst låter det fint?! Rektalsuspension. Lite som att man har försökt dölja att det är en flaska med tillhörande pip som stoppas in i arslet. Fast vad skulle man kalla det? Rumpklysma? Nåja, det är i alla fall bättre än Sahlgrenska som har lyckats lägga mag- och tarmmottagningen på "Bruna stråket". Herre jisses.

Pentasan var väldigt frestande för till den hör en plastlåda med små fingertuttar i gummi. Det tycker jag är gulligt. De ser ut som små minikondomer. Jag har tänkt spara dem ifall jag skulle vilja bli av med misslyckade hemmamatcher någon gång. "Du raring kan väl sätta på dig den här så länge så ska jag bara ägna mig lite åt min rektalsuspension här."

Det blev för övrigt rektalsuspensionen jag valde till slut, högst motvilligt. Anledningen till denna ovilja säger sig själv, det vet alla som har varit jättetrötta och bara vill sova men som först måste spruta in en deciliter vätska i stjärten. Prova själv och somna på stört om du kan (riktat till dig som inte innehar erfarenheten). Men jag kände på mig att det var den som skulle funka bäst. Sånt där vet man.